NY BOK. Några år efter den franska revolutionen skrev den engelska upplysningsfilosofen Mary Wollstonecraft om förtryckets dynamik: Man vänjer sig vid och anpassar sig till att vara underordnad, finner trygghet och söker en skärva värdighet i sin egen förnedring.

Hon pratade explicit om sin tids kvinnor men implicit om alla som lever i förtryck: ”är det förvånande att de kramar sina bojor”. Men varje nedtrampad grupp får till slut nog och när de då reser sig, som de gjorde i Frankrike som en jättelik elefant, fruktansvärd i sin vrede, ska man inte vänta sig att de visar återhållsamhet eller klokskap.
Jag hade knappast väntat mig att en association till denna feministiska pionjär skulle dyka upp vid läsningen av Olof Palmes texter, men det är två återkommande uttalanden som gör det: Internationalisten Palme säger att man inte kan förvänta sig att förtryckta folk genast ska handla med vishet och perfektion när de slutligen får makten.
Inrikespolitikern Palme pratar om faran med att människor blir nöjda, vikten av att stimulera förväntningar och odla det berättigade missnöjet.

Jag parafraserar: Om människor vänjer sig vid ojämlikhet och ofrihet är slaget om det rättvisa samhället förlorat och den dag de till slut får nog är det för sent för den fredliga förändring som förutsätter att alla haft möjlighet att utveckla sig själva som fria individer i en jämlik samhällsgemenskap.
Det är klockren Wollstonecraft, klockren Thomas Paine, klockren Richard Price.

Palme som upplysningstänkare? Sluta fnissa ni där längst bak, jag menar allvar. En politiker som får in en förtäckt referens till Kants fredstraktat Zum ewigen Frieden i en anspelning på Stig Malm i ett slutanförande vid en partikongress är det något speciellt med. Sluta fnissa sa jag! Kolla in det här.
I ett anförande i Rydöbruks Folkets hus 1985 ger Palme följande citat angående relationen mellan frihet och jämlikhet: ”Man ska ha så mycket frihet som möjligt för egen del, så långt att den inte inskränker på andra människors frihet”. Min rätt till frihet begränsas av alla andras lika rätt till lika mycket. Filosofen John Rawls sa exakt detta i A Theory of Justice fjorton år tidigare, precis som varenda företrädare för den moderna rättighetstanken under 300 år hade sagt detsamma.

Utan att slå ner blicken
Självklart – dristar jag mig till att säga – visste Palme detta. Men i Rydöbruks Folkets Hus tillskriver han citatet Tage Erlander. ”Det har sina fördelar att ha en sugfot i verkligheten”, som han sa tio år tidigare. För det var ju politiker han var trots allt. Och om man är socialdemokratisk partiledare i ett Sverige där det fortfarande går att prata om folkhemmet utan att slå ner blicken så är det rörelsen idéerna inte bara måste förankras i, utan också synas emanera ur.

Nu är det 2006 och valår och socialdemokraterna går till val med slogan ”Alla ska med. Så enkelt är det” illustrerad med en bunt nöjda människor bakåtvända i en cabriolet som ingen av dem kör. För en som bor och verkar i bostads- och skolsegregationens Malmö framstår det som mer än lovligt lättsinnigt. För det är inte enkelt; det är det svåraste som finns. Och om det är något det kräver så är det berättigat missnöje i folkleden och en vision om det rättvisa samhället i siktet. Någonstans där, ”i skärningspunkten mellan drömmen och slitet” är politiken.

Jag läser Olof Palme som en viljans politiker med en upplysningstänkares syn på samhället och människorna i det. Och han var, tycks det mig, förbannad. Man kan inte riktigt se de nöjda människorna i sin förarlösa cabriolet ”resa sig som en jättelik elefant” om nu till äventyrs någon av dem inte skulle hänga med. Det är kanske väl det. Men lite förbannade hade de väl kunnat vara.


Titel: Solidaritet utan gränser. Tal och texter i urval Olof Palme. Med texter av Majgull Axelsson, Gunnar Fredriksson och Helle Klein.
Urval: Henry Petterson
Förlag: Atlas

Lena Halldenius
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen