NY BOK. Han lyckas, Mustafa Can. Jag dras in i hans berättelse, precis som han själv kunde svepas med när han som ung vandrade hem från biblioteket, sin skattkammare och helgedom, näsan fastklistrad i sidorna, gå förbi sin port ända till Södra Ryds gräns innan han vände tillbaka. Han ville inte bli avbruten för tidigt. Så upprepningarna, ett emellanåt lite stapligt språk, de små onödiga utvikningar gör ingenting alls.

Jag berörs av Cans kärleksfulla närvaro och närs av hans reflektioner vid moderns långa och smärtsamma dödsbädd. ”Världen är grå och ledsam, den är sjuk och långsam”, skriver han och längtar bort från väntans ångest. När döden inträtt får man sörja.
Men tiden ger honom också en chans att försöka lära känna modern. Och tid att försonas – mest med sig själv. Det är ångesten över att inte ha tillbringat mer tid med henne, och han konstaterar att det är lättare att ge tid åt vänner än åt en älskad familjemedlem.

Och han repar mod att ta upp det som tyngt honom i 25 år. Att han som ung ibland skämdes över sin mor, ja ibland förnekade henne. För hon bar sjal, hon kunde inte svenska, hon var inte som de andra mammorna.
Han vet att det inte är ädelhet utan egoism som driver bekännelsen. Det är hans samvete som skall renas.
Men som den goda och kloka moder hon är har Güllü förlåtit honom för länge sedan. Ett barns skam kan aldrig vara en grymhet, förklarar hon, och ett barn har alltid rätt till kärlek, vad det än tar sig till. Hennes enda smärta bestod i att han skämdes.
Han gråter, kanske mer än han någonsin gjort förut, när han möter hennes öppna ögon och handen som mödosamt sträcks mot honom.

Det är om modern som boken skall handla, men den berättar egentligen mer om Can själv. Det går nästan att ta på hans ihärdighet när han gång på gång frågar vad mamman egentligen tänkte på när hon satt vid köksbordet och orörligt tittade ut – var det de sju barnen som dog så tidigt? Minnen från hembyn? Vilka?
Mamman värjer sig länge mot frågorna. Säger att hon är nästan säker på att han är släkt med en åsna så envis att den inte ens skulle vifta på öronen om man så tände eld på den.
Det går också att se honom framför sig, när han likt en vilsen och skadad fågelunge blir omhållen av vikarien Mona efter ha vält hela klassrummet eftersom han inte fick spela fotboll inomhus. Och detta var vikarien som han fått att gråta varje dag under två månader.

Urartar i mitten
Men Can gör också något annat, han illustrerar nästan omärkligt att en invandring är lika mycket, om inte mer, en utvandring, ett lämnande med konsekvenser. De vuxna barnen har skruvat på sig var gång talet om återvändandet kommit på tal, och stark är smärtan när fadern inser att nu är det för sent. Nu är modern död, barn och barnbarn rotade. Och precis som det nya språket beskär föräldrarnas liv i Sverige, begränsas Cans möte med modern. Han är slav och inte herre över kurdiskan, ett av Mesopotamiens äldsta språk, skriver han. Alla de stora ömhetsbetygelserna och den oändliga tacksamhet han känner inför hennes uppoffringar kan han bara uttrycka som han vill på vacker svenska, och det för oss läsare.
Men så någonstans efter halva boken går det över styr. Can släpper fokus, och så gör även jag. Omotiverat ägnas nästan femtio sidor åt faderns livsberättelse.
Och jag sörjer, inte bara för att närheten, vakuumet, mellan hans ord och mitt sinne släpper. Utan för att en berättelse som är nog i sig själv, ges bort gratis, onödigt och i skissform. Den hade kunnat sparas, vårdats. Då börjar också de tekniska (skrivtekniska/litterära)  problemen störa mer.

Berättelsen räddas  mot slutet. För han ger ju sig inte, Mustafa Can. Modern dog som en främling tycker han och ger sig därför i väg för att intervjua vänner och släkt i hembyn. Han börjar förstå hennes sociala och känslomässiga plats, men tycker att hon utmålas som alltför god, nästan ett helgon.
Mostern läxar till slut upp honom. Vad har det främmande landet gjort med hans sinnen? Har människorna där det så väl förspänt att de måste söka efter sorger som inte finns, vältra sig i uppdiktade minnen för att känna att de lever? Om han irriteras över moderns ärliga godhet, hennes offer och kärlek, då är han inte mer värd än en pissmyras arsle.
Så på de sista sidorna låter han modern ge honom de ord och svar han längtat efter.


Titel: Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor.
Författare: Mustafa Can
Förlag: Norstedts

Petra Östergren
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen