”Tillståndet är, för att uttrycka det milt, bedrövligt.” Imamen Abd al-Haqq Kielan kommenterar det offentliga samtalet kring islam och muslimer, i en ledare i Minaret (Tidskrift för svensk muslimsk kultur).

Inställningen är ändå inte modstulen när man, med poeten Mohamed Omar som redaktör, gör en nystart med tidskriften. Det kunde vara en händelse som ser ut som en tanke att det sker just nu, lagom till mångkulturåret och i svallvågorna av debatten kring muhammedkarikatyrerna. Men det talar mer för aktualiteten hos ämnet än något annat.

Omar skriver i en inledande text: ”Det enda rimliga vore väl att enas om den enklaste och självklaraste definitionen, nämligen att den som väljer att kalla sig muslim är muslim. Själens hemligheter är ju fördolda för oss jordevarelser.”
Det är en definition som nog kan uppfattas som provocerande. Såväl för den bokstavstroende som för den islamskeptiske. Den förres rigida exklusivitet och den senares bevekelsegrunder för demonisering (att islam per definition skulle utgöra ett intolerant, slutet, förtryckande system) hamnar i ett avslöjande ljus.
Kanske är det också det som är eller bör vara en av uppgifterna för en tidskrift som Minaret – att definiera genom att försöka bryta upp definitioner.

I årets första nummer skriver Ashk Dahlén om den store 1300-talspoeten Shams al-din Hafiz, Mohammad Fazlhashemi redogör för det muslimska arvet och Hazrat Mårten Björk berättar tänkvärt om T. E. Lawrences omdanande möte med arabvärlden. Det är överhuvudtaget ganska lärt, om än inte överdrivet akademiskt. Hynek Pallas rapport från Berlins filmfestival, under rubriken ”Var finns alla muslimska filmhjältar?”, skapar förvisso en välkommen kontrast, men jag kan ändå inte låta bli att sakna något som tydligare slår broar till samtiden och populärkulturen. Artiklar om muslimska hackers, rockband och videokonstnärer. Förhoppningsvis kommer det längre fram. Nu är i alla fall detta nygamla, lovande tidskriftsprojekt sjösatt.

Martin Bergqvist
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen