ARBETSLÖSHETENS ANSIKTE. Skammen har blivit en del av vardagen för Lotta Malm. När familjen lämnat radhuset på morgonen släcker hon lamporna och håller sig undan fönstren. Hon hatar att inte ha ett jobb, men ser det ändå som en användbar erfarenhet.

I det solgula radhuset i Malmöförorten Oxie råder perfekt ordning. Krukväxterna står på rad utan ett visset blad så långt ögat når. På övervåningen är sängarna bäddade och på överkasten ligger kuddar i varma färger. På spishällen i köket står en nybakad kaka täckt med folie. Annars är det undanplockat och tyst.
– Man har ju hört om män som säger att de går till jobbet, tar sin portfölj och går ut och sätter sig i bilen hela dagen, säger Lotta Malm, skakar på huvudet och skrattar. Men glädjen fastnar på vägen och hon blir allvarlig.
– Det är ju en lightversion av det jag gör när jag släcker ljuset. Jag vill inte heller att det ska synas att jag inte har något jobb att gå till.

Det är ett drygt halvår sedan hon hade sin senaste anställning, ett sommarjobb på ett behandlingshem för missbrukare.
– Jag var ju så dum. Jag tänkte att en timanställning säkert skulle bli till ett vikariat och sedan en fast tjänst. Men jag hade helt fel.
När hösten kom anställdes en yngre tjej på behandlingshemmet.
– I början var jag rätt obekymrad och trodde att de när som helst skulle ringa in mig. Sedan började jag bära med mig telefonen och till slut även mobilen. När jag duschade såg jag till att stå så att jag kunde se, kanske inte höra, men i alla fall se om de ringde.

Många måsten
Men det gjorde de inte. Och tystnaden i radhuset blev allt jobbigare.
– Det var då jag gick från att vara arbetssökande till att vara arbetslös. Då kom tvivlen och känslan av att jag var en sopa.
Sakta fyllde Lotta sin vardag med sysslor för att få tiden att gå. Hon har fortsatt att gå upp tillsammans med sambon på mornarna, hon äter frukost och ser till att båda barnen kommer iväg till skolan.
– Det är viktigt att folk som går förbi ser att jag är uppe. Kanske tror de då att jag har ett jobb att gå till, och även om de inte tror det ser de att jag inte ligger och trynar.

Den första tiden gick Lotta ut och promenerade. Hon såg till att lyssna på musik för att ha ett skydd mot omvärlden. Men promenaderna har hon slutat med för att inte skylta med att hon inte har något jobb. I stället fylls hennes dagar av rutinerna inne i radhuset.
– Tempot dras ned. Jag kan städa noggrannare än tidigare, ägna mer tid åt barnen.
Lotta Malm tystnar, flera gånger har vi återkommit till frågan om vad hon gör på dagarna men hon har svårt att svara.
– Tänk om jag egentligen är en riktig slöhög, och vill ha det så här? Men … nej det är jag inte, säger hon som om hon behövde övertyga sig själv.
Det handlar snarare om vad andra kan tänkas tycka om Lotta, det är viktigt för henne. Hon funderar en stund.
– Jag sitter inte och myser. Och jag vill inte att någon ska få en bild av det om de går förbi vårt hus på dagarna. Det är oerhört stressande att alltid veta att det finns jobb som jag borde söka och arbetsgivare jag borde ringa. När jag samtidigt vet att det alltid är så många sökande till varje tjänst kan det kännas meningslöst att ens försöka. Sådana dagar kan jag vara helt slut.

Jobbigt i perioder
Men inför barnen, som bytte skola förra terminen och nu går mellanstadiet på andra sidan Oxie, vill Lotta att det allra mesta ska vara som vanligt.
– De ska finna sin plats i klassen och åtminstone inte ha det att släpa på att de har en mamma som inte har något jobb.
Än har det inte varit något föräldramöte men Lotta säger att hon i andra sammanhang drar sig för att berätta hur det ligger till.
– Jag ljuger aldrig men jag undviker att träffa nya människor, jag går inte på fest och tar inte själv upp att jag inte har jobb. Måste jag berätta säger jag att jag är arbetssökande, då har jag i alla fall visat att jag inte gett upp hoppet.
Lotta beskriver sitt liv som en berg- och dalbana. I vissa perioder är det lättare, hon orkar ta sig för saker och kan sätta sig och läsa forskarrapporter för att hålla sig uppdaterad på sitt område. Som utbildad socionom med 180 poäng i bagaget och en fil mag-titel är hon i grunden stolt över sig själv.
– Jag är en duktig typ. I skolan hade jag alltid läst all kurslitteratur och alltid bra resultat på tentorna. Och den gamla Lotta bad inte om ursäkt för sig, säger hon och tystnar.

Det enda som hörs är ett hasande ljud när ett av familjens marsvin kryper omkring i spånet i buren som står vid ena köksväggen.
– Men man måste tro på att det finns en mening med allt som sker. När jag utbildade mig intresserade jag mig för missbrukarproblematik. Nu får jag själv känna på vad utanförskap kan innebära. Då blir det mer än bara läpparnas bekännelse.
– Visst har jag legat på kvällarna och undrat vad det ska bli av mig. Och vad det skulle tjäna till att läsa de där åren på högskolan. Men det går inte att bli bitter, det tjänar ingenting till. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv utan att ångra något. Och jag vill hellre att arbetslösheten ska ha gjort mig ödmjuk än bitter.


FAKTA: Lotta Malm
Namn:
Lotta Malm
Ålder: 40 år
Bor: I Oxie strax utanför Malmö
Drömjobb: Ingen aning längre. Från början ville jag gärna ägna mig åt missbruksforskning eller arbeta med missbrukare men nu när verkligheten hunnit i kapp mig har framtidsvisionerna bleknat.
Arbetslöshet i ett ord: Skam
Uppvuxen: I Bälgviken utanför Eskilstuna med en mamma som var hemmafru och pappa som var inköpschef.
Bästa dagen i veckan: Fredag, lördag och söndag eftersom det är de dagar jag inte känner att min arbetslöshet syns.


Läs också: Saknas: Jobb att gå till

Läs också: Rauf ser jobben gå förbi
Läs också: Evas skada överskuggar allt
Läs också: Daniel skippar krogen och fester
Läs också: Veronica satsade på sidospåret