I det nya förordet skriver Houellebecq att han betraktar sin studie av skräcklitteraturens magnifika best, H. P. Lovecraft, som en roman om en enda person. Det är definitivt så man måste läsa den, eller inte alls. Fast det handlar nog om två personer, så framträdande som berättaren är.

I romanen ter sig de två som ett gammalt väloljat omaka par – trevliga att umgås med. Och hela tiden har man intrycket av att förstå dem bättre än de själva gör, men att de nog inte har något behov alls av att förstå: de funkar bra ihop ändå. Houellebecq, eller berättaren, lever på Lovecrafts överflöd, och denne lider i sin tur ingen nöd av det. För det är inget som helst problem att Lovecraft är lite elegantare, en bra bit djupare och oändligt mer komplex än hans kumpan förmår framställa honom, eftersom Lovecraft genom långa citat från böcker och brev ges tillräckligt med utrymme att göra sig själv rättvisa.

Deras relation är begränsad men rik. Ned med realismen! – så formuleras deras gemenskap. Och rikedomen är stor nog att räcka åt två olika varianter på temat: berättarens version i den absoluta förgrunden, men i citaten skymtar Lovecrafts. Bakom den senares ruelse inför realismen står en kärlek till skönheten. Realismen kan aldrig vara vacker. ”När jag betraktar människan vill jag se det som upphöjer henne till mänsklig rang och ger hennes handlingar skapande skönhet.” Det där är något som författaren försöker lägga sordin på.

Skönhet i Lovecrafts ögon
Oavbrutet talar han om Lovecrafts hat mot livet, och oupplåtligen erbjuder han citat som visar att det egentligen bara är samhällslivet och vardagen som avskys. Den här skillnaden genererar de två varianterna. För när Houellebecqs allmänna pessimism ersätter vämjelsen inför samhällslivet blir berättarna i Lovecrafts romaner obegripliga i sitt hjältemod. När till exempel huvudpersonen i Vansinnets berg, av kunskapstörst söker upp otänkbara vidunder för att få reda vad som hade dödat hans kamrater, och berättar om det för att varna andra, är det ju ett exempel på det som i Lovecrafts ögon gör människan vacker.

Vardagslivet ger inte sådana situationer – en människa som slåss mot ett så dunkelt och maktfullkomligt monster som Försäkringskassan är inte vacker, utan rättshaverist. Men Houellebecq måste här tillstå att beteendet är obegripligt, en brist i Lovecrafts estetik och att det nog egentligen inte alls kan förekomma hos honom. Bara en dålig elev förblir läraren trogen.
Lovecraft berättar om en demonisk verklighets fasor – tack, säger Houellebecq, ”vi skulle föredra detta universum, hur ohyggligt det än är, framför vår egen verklighet.” Anti-realismen ges helt andra motiv av Houellebecq.

En omfattande pessimism, en allmän insikt i den organiserade meningslöshet som är våra liv i samhället, gör dagens människa till just de läsare som Lovecraft hoppades på. Den outsägligaste av alla fasor skulle vara ett liv där man också måste läsa om vardagens meningslöshet.

Samtidigt är det mediesamhällets dröm, på samma sätt som monstren är Lovecrafts fria fantasier. Det är på så vis som Houellebecq skulle kunna göra anspråk på att föra det gotiska litteraturarvet vidare i Lovecrafts anda, föra skräckberättelsen till en andra potens där den ser ut som realistisk cynism.

Utopi blev dystopi
Att det fasansfulla egentligen framställer idealet, något vi längtar efter och själva förverkligar, är en tanke som finns i Houellebecqs Elementärpartiklarna. Han talar där om att Huxleys Sköna nya värld var skriven som en utopi, men uppfattades som en totalitarismens dystopi.

Även David Cronenbergs debutfilm kan nog sägas använda sig av den tekniken. En film om ett helt hyreshus som hänger sig åt orgier – vilket väl är en dröm för många – framställs som ytterst skräckinjagande bara för att det är något virus, och inte den vanliga fria viljan, som har omvandlat alla hjärnfunktioner till libidoproduktion. Där Lovecraft överskrider realismen mot det okända, vill Houellebecq förstora det välkända till groteska dimensioner.

Även den absurda humorn kräver att boken läses som en roman. Annars försvinner den här typen av passager – som då kanske skulle te sig en smula platta – där författaren med brio framställer sig själv som litterär finsmakare samtidigt som han driver med litteraturessayistiken: ”När Lovecraft står på toppen av sin konstnärliga förmåga, behöver han tillräckligt stort utrymme för att få plats med alla delar av sitt storslagna maskineri.” Meningen är ett komiskt mästerverk i miniatyr, fullt i klass med Alfred Jarrys ”I Paris är vintern den kallaste årstiden”. Det är en kort roman, full av överraskningar.

NY BOK:
Titel: H. P. Lovecraft. Emot världen, emot livet
Författare: Michel Houellebecq
Översättning: Kennet Klemets
Förlag: Fischer & Co

Lars-Erik Hjertström
Frilansournalist
Skriv e-postbrev till redaktionen