Nu är arbetsrätt ett hett ämne igen. Sedan 90-talet, när flexibilisering och avreglering var det ständiga mantrat, har det varit ganska lugnt kring frågan i den bredare politiska debatten.

Den svenska högern har inte verkat missnöjd, och de vänsterröster som har gjort sig hörda har uppriktigt sagt verkat ganska trötta. Oftast har det handlat om att försvara det rådande läget; enstaka visioner har presenterats men knappt fått någon uppmärksamhet.
Vaxholmskonflikten gjorde dock att frågan hamnade på dagordningen igen. Denna gång var det för höga löner och för stort fackligt inflytande som påstods göra Sverige otidsenligt, snarare än för starkt anställningsskydd som på 90-talet. Men nyligen kom centerledaren Maud Olofsson med ett förslag om minskat anställningsskydd för ungdomar, i syfte att minska ungdomsarbetslösheten. Det gick ut på att personer under 26 år skulle kunna sägas upp med omedelbar verkan utan motivering under sina första två år som anställda. Olofsson hänvisade till liknande åtgärder i Frankrike, som enligt henne hade fått mycket bra resultat. Och som bekant är det ju ett förslag som liknar Olofssons som har orsakat den enorma protestvåg som gjort att den franska regeringen har hamnat i kris.

Om det nu börjar hetta till kring arbetsrätten i Sverige är det ju nämligen inget emot vad det har gjort i Frankrike. Flera har påpekat det ironiska i att Maud Olofsson framhållit Frankrike som ett föredöme, och varnat för att det skulle kunna leda till liknande protester i Sverige om man genomförde hennes förslag. Där tror jag tyvärr att de har helt fel. Med ”tyvärr” menar jag förstås inte att det är önskvärt med en situation där en stor del av befolkningen känner sig totalt överkörda, och där kravallpoliser sätts in för att storma demonstranters högkvarter. Däremot önskar jag att ”vanliga medborgare” och organisationer tog strid i viktiga frågor lite oftare.

Det finns ytterligare en anledning till att jag inte tror att det skulle leda till några särskilt stora protester i Sverige om centerförslaget skulle bli verklighet. Det är att skillnaden antagligen inte skulle upplevas som så stor. Att anställningsskyddet i Sverige är så unikt starkt framstår nämligen som en myt. För det första finns det en hel rad former av tidsbegränsade anställningar som arbetsgivare kan ta till, vilket inte minst yngre personer ofta får erfara. För det andra är det redan upp till arbetsgivaren att bedöma när arbetsbrist föreligger och någon alltså kan sägas upp. Det som är det mest speciella med Sverige när det gäller arbetsrätt är snarare de fackliga organisationernas starka formella ställning. Om det nu blir strid kring arbetsrätten igen gäller det att använda den.

Hanna Pettersson
Juridikstudent
Skriv ett e-postbrev till redaktionen