Socialförsäkringsutredningen resonerar i en nyutkommen rapport om för- och nackdelar med en självständig sjukförsäkring. Med självständig menar rapportförfattarna att sjukförsäkringen lyfts ut ur statsbudgeten. Avsikten är att skapa raka rör mellan försäkringens avgifter och utgifter.

De premier som arbetsgivaren betalar in måste vara så stora att de räcker till sjukpenning och förtidspension, men de får inte vara högre än vad som behövs för att klara av detta och kan alltså inte användas till andra ändamål. Är detta en bra idé? I rapporten framförs främst tre argument för att lyfta ut sjukförsäkringen ur statsbudgeten.

Om sjukförsäkringen redovisas utanför budgeten bortfaller för det första problemet med de statliga utgiftstaken. Idag har riksdagen ibland sett sig tvungen att skära i ersättningarna bara därför att utgiftstaken hotar att spräckas, inte därför att det saknas pengar till försäkringen. Detta är helt visst ett ofog, men knappast i sig ett särskilt tungt argument. Om den politiska viljan finns så räcker det med en enkel ändring av budgetlagen för att undanta både sjukförsäkring och a-kassa från utgiftstaken.

Ett andra skäl för att flytta ut sjukförsäkringen från budgeten sägs vara att legitimiteten i systemet skulle förstärkas. Folk är beredda att betala en hög premie om de vet att pengarna enbart går till en bra sjukförsäkring. Ja, kanske är de det. Men för hushållsekonomin är skillnaden mellan en skatt (som arbetsgivaravgiften uppfattas som) och en för alla obligatorisk premie obefintlig. Rent redovisningstekniskt skulle omläggningen visserligen innebära att skattekvoten sänktes, men inte luras folk av sådana bokföringstrick. Ett större hot mot sjukförsäkringens legitimitet är förmodligen att många på felaktiga grunder lever i föreställningen att den överutnyttjas och missbrukas i stor omfattning.

Slutligen antas i rapporten att en självständig sjukförsäkring skulle tydliggöra för arbetsmarknadens parter att den betalas ur löneutrymmet. Parterna skulle därmed få ett starkt gemensamt intresse av att förstärka företagshälsa och rehabalitering. Ekonomiska drivkrafter skulle skapas för att få ut bästa möjliga försäkring till lägsta möjliga kostnad.

Förlorat förtroende
Men förutsätter inte denna tanke i förlängningen att riksdagen avhänder sig rätten att besluta om ersättningsnivåer och villkor för försäkringen, alltså att vi går från en politiskt beslutad försäkring till en partsbestämd? Det vore i så fall en långtgående reform men med svårbedömda konsekvenser. Invändningar av det här slaget infinner sig vid läsningen av utredningsrapporten. Det hindrar inte att den behandlar ett väsentligt problem, nämligen att riksdagen det senaste årtiondet undergrävt tilltron till socialförsäkringarna genom att i besparingssyfte oavlåtet ändra reglerna.

En del av dessa besparingar var säkert ofrånkomliga men långtifrån alla. Typexemplet är a-kassan. När många varit i behov av a-kassa har ersättningarna sänkts, trots att arbetsmarknadsavgiften mer än väl hade räckt till för att täcka utbetalningarna till de arbetslösa. Ett sådant förfarande borde vara förbjudet. Ersättningar från socialförsäkringarna ska inte bestämmas av konjunkturläget – de ska vara förutsebara över tiden. Utredningsrapporten antar att en självständig försäkring skulle bli ekonomisk robust och mindre känslig för klåfingriga politiska ingripanden. Men resultatet kan lika gärna bli att riksdagen fråntas sitt ansvar för försäkringarnas värdebeständighet.

Varje förändring av socialförsäkringarnas tekniska administration måste ha som utgångspunkt att vi måste kunna ställa våra politiska företrädare till svars om vi inte anser att försäkringarna håller vad de lovar och att partierna inte ska kunna smita från sitt ansvar genom att hänvisa till opåverkbara regler utanför deras kontroll.