Bild:

Det lappländska guldet ger inte bara den svenska gruvnäringen en nystart. Folket i Västerbottens inland, vana att se sig som förlorare, talar om en ny framtidstro.

Vägen mot Pauträsk böljar genom skogen som ett vitt band. Här och var har den sällskap av en gammal telefonlinje med porslinsknoppar på stolparna. Annars står skogen tyst och öde. När byn till slut dyker upp är den så liten att man kan missa den. ”Är det här allt?” måste den första geologen ha undrat när han kom i februari 1997.
– Han brukade sitta vid mitt köksbord och vänta när jag kom från jobbet, berättar Greta Stenvall, före detta bonde i Pauträsk som jobbade i vården då guldletarna kom.
– Geologerna från Australien avlöste varandra. De blev som pojkar i huset.
Under de första åren av provborrningar skötte Greta Stenvall gruvbolagets administration på fritiden. Borrkärnorna förvarades i maskinhallen på hennes gård.
– Jag gjorde det för att det var roligt, säger Greta Stenvall. Australiensarna blev mer vänner än arbetskamrater.
– Men visst hade jag också ett hopp att det skulle bli något. Jag såg en chans för bygden, som annars skulle dö.

Och provborrningarna gav allt ljusare besked. Guldet i Svartliden några kilometer från byn skulle räcka för en lönsam gruva.
1999 lämnade Greta Stenvall vård­jobbet och blev den första anställda i Dragon Mining Sweden. Lite generad uttalar hon sin titel: community relations officer, ansvarig för gruvans kontakter med svenska myndigheter.
När Greta Stenvall nu tar emot i bolagets splitter nya kontor har alla förhoppningar besannats. Ödemarken i Svartliden har blivit arbetsplats för omkring 100 personer. Den första gruvan i Västerbottens nya gulddistrikt är ett faktum.

Det bästa är att gruvföretagen ännu bara har skrapat på ytan av Lapplands nya guldfyndigheter. På prospekterarnas kartor finns ett pärlband av möjliga gruvor inritade från Sorsele i nordvästra Västerbotten ner mot Åsele i söder. Den malmkropp i Svartliden som är känd i dag räcker till fem års brytning. Redan det är nog för att investeringen ska löna sig.
– Men det finns ett antal guld­ådror alldeles intill, upplyser gruvchefen Josh Stewart. I sommar börjar vi prospektera dem.
– Möjligheten att vi ska hitta mer guld som är värt att bryta är mycket stor. Gruvans livslängd kan lätt fördubblas. Det är det här som gör gruvnäringen spännande.

Lokalt företag den verkliga vinnaren
Själva gruvan, ett dagbrott, är ett rörigt landskap av vass sprängsten. Väldiga truckar kör i väg det bortsprängda berget i rasande fart. Brytningen och transporterna sköts på entreprenad av Kjin Schakt, ett Storumanföretag som blivit en av guldrushens verkliga vinnare.
– Vi har ökat från tolv till 29 man på ett år, berättar Stefan Tuoma, arbetschef och delägare i Kjin Schakt. Och vi kan växa mer. Fler gruvor är ju på gång.

Kjin Schakt insåg i tid att en ny gruvepok var på väg, och byggde upp sin maskinpark och sitt kunnande. Ytligt sett gör företaget ett enkelt grävjobb. Men guld är speciellt. Malmen i Svartliden innehåller bara fem gram guld per ton, och den är täckt av gråberg. Grävmaskinisterna fraktar bort berget själva – men så fort de når ner till malmen, som bara ett tränat öga kan skilja från gråsten, måste en geolog kallas in. Han övervakar lastningen. Det gäller att få så hög koncentration av guld som möjligt redan i början av processen.

Malmen körs först till en krossanläggning. I anrikningsverket smulas den sedan sönder ytterligare, till ett fint damm. Det blandas med cyanid och andra kemikalier, som lakar ut guldet.
Det hela är en ganska bullrig och smutsig process, som sprider konstiga lukter. Christian Ulander, IF Metalls kontaktombud i anrikningsverket, sätter på oss skyddsglasögon när han visar runt.
– Cyaniden är mycket giftig, men väteperoxiden är ett större arbetsmiljöproblem. Den ser ut som vatten, men är starkt frätande.
Sista steget i processen sker i det lilla guldrummet. Det vilar någonting hemlighetsfullt över den skumt upplysta lokalen, där svarta formar står redo för gjutningen av guldtackorna. Inga bilder får tas. Vi får veta att rummet övervakas, men inte hur.

Outgrundligt värde
Först här känns något av guldets märkliga laddning. En guldtacka på 13 till 14 kilo är värd miljonbelopp. Varför guld är så dyrbart är egentligen svårt att begripa. Guld har ingen större industriell användning – det används mest för smycken och som investeringsobjekt. Icke desto mindre har guldpriset stigit de senaste åren, mest tack vare den ekonomiska uppgången i Kina och Indien, där guld alltjämt ses som ett bestående värde i en osäker värld.
– Det känns konstigt att hålla en klump guld i händerna, intygar Christian Ulander. Att känna tyngden och veta att den är värd miljoner.

Christian Ulander har flyttat upp till Storuman från Landskrona, där han arbetade för Boliden. Han är inte ensam. Flera familjer har flyttat från södra Sverige till gruvkommunerna i Västerbotten, även om de flesta anställda kommer från Storuman, Lycksele och Malå.

Dragon Mining har inte haft lätt att hitta all personal. Till en del beror det på att lakning är en metod som aldrig har använts i svenska gruvor tidigare. Men erfarna bergarbetare och anrikningsarbetare är över huvud taget på väg att bli en bristvara.
Några erfarna anrikningsarbetare har Dragon Mining ändå fått tag i. Tord Vännström jobbade i 20 år vid Bolidengruvan i Kristineberg. Efter 1990-talets nedgång i gruvnäringen gläds han åt att vara tillbaka. I Svartliden har han återförenats med gamla arbetskamrater från Kristineberg.
– Nu startas gruvor på löpande band, säger Tord Vännström. Vi med erfarenhet kan plötsligt välja bland jobben. Själv ska jag flytta till den nya gruvan i Blaiken.

Det visar sig att flera av anrikningsarbetarna har samma planer. Varför vill ingen berätta i detalj. Pendlingsavståndet blir det samma för de flesta, sju till nio mil enkel väg. Lönen, mellan 24 000 och 25 000 kronor i månaden inklusive tillägg för skiftarbete, skiljer bara en smula till Blaikengruvans fördel.

Kanske finns förklaringen i att australiensarna i Svartliden gör saker på sitt sätt. Gruvan i Blaiken drivs av ett helsvenskt företag, Scan Mining, och flera av arbetarna antyder att de kommer känna sig mer hemma där. Malmen i Blaikengruvan
, som innehåller zink, bly och guld, har just börjat brytas. Det är ganska exakt tio år efter de första provborrningarna. När anrikningsverket startas den 1 juni är den andra nya gruvan i Västerbotten i drift.

Arbetsförmedlingens kö – en evighetshistoria
Vägen till Blaiken går genom riktig vildmark. Vinden sveper över myrar, renhägn och glesa tallar som tjädrarna har ätit av. Vägbanan är så skakig att Valter Karlsson, chef för anrikningsverket, brukar råda besökare att ta ut löständerna innan de sätter sig vid ratten. När en stor byggarbetsplats till slut breder ut sig på en sluttning ner mot Juktån känns det nästan overkligt. Byggnadsarbetarnas husvagnar står i rader, och i en baracklänga finns 50 sovplatser.
– Det stämmer att vi tar en del folk från Svartliden, säger Valter Karlsson, som förutom anrikningsverket också basar för underhåll, service och förråd.
– Jag behöver 45 personer, och handplockar folk som jag känner från mina år vid Bolidens olika gruvor. Skulle jag ta alla från arbetsförmedlingen kommer vi aldrig igång.
På senare år har Aitik-, Laisvall- och Kristinebergsgruvorna stängts. Därför finns det anrikningsarbetare, elektriker och förrådsfolk att ta av.

Själva gruvan är svårare att fylla med erfaret folk. Malmen i Blaikengruvan ska brytas i dagbrott och under jord samtidigt, ett ovanligt upplägg. Särskilt i arbetet under jord behövs erfarna bergarbetare, och sådana är det ont om.
– Vi med erfarenhet ska leda och utbilda ett antal unga nyanställda, berättar Rikard Örnberg, bergarbetare sedan 1981. Mellan 1985 och 2000 utbildades nästan inga nya gruvarbetare, så en hel generation saknas.

Att de nya gruvorna ligger långt ute i ödemarken, och att många måste bo där under arbetsveckorna, tycks däremot inte vara något stort hinder för rekryteringen. Som Stefan Tuoma på Kjin Schakt säger: ”De som tar jobben är själva från ödemarken.”
– Det är bara skönt att komma bort från storstan, tycker Peter Hägglund, borrare som flyttat från Skellefteå till en lägenhet i byn Blattnicksele.

Inte ens de sju ryska svetsarna från Litauen har fått lappsjuka. De har legat i ett dike sedan oktober, ofta tolv timmar om dagen och i sträng kyla, och svetsat en sju kilometer lång avloppsledning över berget.
– Naturen är fin. Precis som i Sibirien, säger Aleksandr Toroptsev, som har sett både renar och björnspår.
Jobben i de nya gruvorna räknas än så länge ”bara” i hundratal. En modern gruva är så mekaniserad att en handfull anställda per skift räcker för att få ut ett par miljoner ton berg om året.

Men i Västerbottens inland gör varje jobb skillnad. Och de arbeten som skapas kring gruvorna – i åkerier, byggfirmor, utbildningsföretag och butiker – kommer att få väl så stor betydelse som själva gruvjobben.
– Befolkningen har minskat i många år, säger Ralph Johansson, kommunchef i Storuman. Men nu är en vändning möjlig. Förutom gruvorna startas en pelletsfabrik i den nedlagda spånfabriken.
Stellan Eriksson, arbetsförmedlare i Storuman, gläds åt att arbetslösa chaufförer har fått jobb i gruvorna. Det har inte kortat kön av arbetssökande särskilt mycket, medger han. Men så har också arbetsförmedlingen fått nya sökande som Försäkringskassan förklarat friska.
– Jag har jobbat på arbetsförmedlingen i Storuman i 20 år och bara mött nedläggningar: Stensele Mekaniska, Byggelit och andra.
– En sådan ström av nyetableringar som nu har jag aldrig upplevt. Den påverkar alla. Det är mycket roligare att stå i kön på Ica och tala om att det finns jobb än att sucka om hur dåligt det går.

Ska arbetsmarknaden lyfta måste företagen i gruvkommunerna ta tillvara de nya möjligheterna. Det är inte självklart att de lyckas, påpekar Robert Sörensson, forskare vid Umeå universitet som undersökt gruvornas effekt på arbetsmarknaden. Men bland andra Kjin Schakt har visat att det går. Och som de anställda i gruvorna påpekar: Malmen ligger ju där den ligger. Gruvjobb kan inte flytta utomlands.

Läs också: "Femton års hobbysökande ledde lärarna till guldet"