Ekonomin kanske skulle gå bättre om Sverige blev lite mindre jämlikt, men det är inte säkert att det går att stoppa utvecklingen när samhället har blivit ”lagom ojämlikt”. Jonas Pontusson, professor i USA, har reagerat på enkla slutsatser i den svenska debatten. Han betonar att ekonomerna inte ska bestämma över fördelningspolitiken. Ökad ojämlikhet har sociala och framför allt politiska konsekvenser.

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle publicerade nyligen en rapport om den svenska ekonomin författad av amerikanska ekonomer knutna till NBER (National Bureau of Economic Research) tillsammans med svenska ekonomer knutna till SNS: Att reformera välfärdsstaten, SNS Förlag. Enligt Birgitta Swedenborgs presentation på DN Debatt den 29 januari är rapportens huvudpoäng att den svenska jämlikhetspolitiken står alltmer i konflikt med marknadskrafterna. Alternativt uttryckt: lite mer ojämlikhet i det jämlika Sverige skulle få stora positiva ekonomiska effekter.

Vid läsning av rapporten finner man förvånansvärt lite empiriskt belägg för tesen att ökad ojämlikhet skapar incitatement som leder till högre effektivitet och tillväxt. Flera av bidragen i rapporten konstaterar att den svenska inkomstfördelningen blivit mer ojämn samtidigt som tillväxttakten ökat sedan krisen i början av 90-talet, men orsaksförhållandet mellan dessa välkända trender undersöks knappast på ett systematiskt sätt. Enligt rapporten har avkastningen på utbildning ökat. Detta kan mycket väl ha resulterat i att fler valde att utbilda sig, men sysselsättningskrisen i början på decenniet och ökningen av offentliga resurser till utbildning torde också ha bidragit till utbildningsexpansionen under 90-talet. Enligt Anders Björklunds och Richard Freemans analys förklarar utbildning och arbetserfarenhet tillsammans mindre av lönerna år 2000 än 1991. Björklund och Freeman påpekar helt riktigt: ”alla tendenser till ökad lönespridning leder inte självklart till en mer tillväxtbefrämjande incitamentsstruktur” (sidan 49).
 
Med begreppet ”optimal ojämlikhet” uttrycker Björklund och Freeman tanken att en viss ojämlikhet befrämjar den ekonomiska effektiviteten, men för mycket ojämlikhet har negativa effekter på effektiviteten: ”för lite ojämlikhet minskar incitamenten att arbeta så mycket att ingen bryr sig om att arbeta; för mycket ojämlikhet gör att människor arbetar för lite eftersom flertalet får för lite belöning för sitt arbete” (sidan 43). Detta är en intressant tankegång, dock framför Björklund och Freeman inga som helst belägg för att relationen mellan ojämlikhet och effektivitet faktiskt ser ut så som de tänker sig. Enligt Björklund och Freeman ligger den optimala ojämlikheten någonstans mellan det jämlika Sverige och det ojämlika USA. Det finns mycket utrymme mellan dessa två poler och jag tror att vi har rätt att kräva bättre precision om begreppet ”optimal ojämliket” är tänkt att vara vägledande för politiken.

Eftersom poängen med NBER-rapporten är att tillföra den svenska debatten ett ”utifrånperspektiv” hade det varit välgörande om rapporten inte enbart handlade om den svenska utvecklingen utan dessutom tog upp frågan om ojämlikhet och tillväxt utifrån ett jämförande perspektiv.

Saknas samband
Med statistik från 15 OECD-länder ställer figuren ovan upp tillväxten av real BNP per capita från 1990 till 2004 mot ett mått på fördelningen av disponibel inkomst (den så kallade Gini-koefficienten) bland hushåll med medlemmar i förvärvsarbetande ålder i början på 90-talet. Irlands exceptionellt höga tillväxttakt framstår mycket tydligt. Irland hade i början på 90-talet – och har fortfarande – en mycket ojämlik inkomstfördelning jämfört med de flesta OECD-länder, men det finns många skäl till att det har gått så bra för Irland. Om man bortser från det irländska fallet finns det enligt den här figuren inget samband alls mellan inkomstfördelning och ekonomisk tillväxt.

Även om man räknar in de bedrövliga åren i början av 90-talet har tillväxttakten i de mer jämlika länderna (Finland, Sverige, Norge, Danmark och Belgien) inte varit märkbart sämre än den varit i de mer ojämlika länderna (Australien, Italien, Schweiz, Storbritannien och USA). I figuren finner vi inte heller något belägg för Björklunds och Freemans tanke om optimal ojämlikhet. Det har inte gått särskilt bra för länderna som ligger i mitten på fördelningsskalan.

Självfallet räcker inte denna figur som bevis för att inkomstfördelningen inte påverkar effektiviteten och tillväxten. För att komma åt inkomstfördelningens eventuella effekter måste man kontrollera för andra faktorer som påverkar den ekonomiska tillväxten. Likväl är det intressant att konstatera att ekonomernas argument om inkomstskillnader som incitament för utbildning, arbete och investeringar – argument som i hög grad kan tyckas intuitiva – inte bekräftas när man grovt jämför länder med stora skillnader när det gäller fördelning av löner eller disponibel hushållsinkomst. Ekonomerna (och även andra samhällsvetare) borde ställa sig frågan varför incitamentsargumentet inte bekräftas av detta slags jämförelser.

  • För det första är det troligt att en stor del av de inkomstskillnader som innefattas av den internationella statistiken inte har med incitamentsstrukturen att göra. Som Björklund och Freeman påpekar måste ojämlikheten påverka något incitament som är observerbart för den enskilda individen för att ha positiva effekter på effektiviteten och tillväxten. Viktigt är också att notera att begreppet ”incitament” betyder att individen måste kunna anpassa sitt beteende så att hon kan förbättra sin inkomst. Ökade löneskillnader mellan män och kvinnor, eller mellan invandrare och svenskar, gör knappast ekonomin starkare. Som LO-ekonomerna insåg redan på 50-talet gäller det alltså att skilja mellan produktiva och icke-produktiva löneskillnader. Detta leder till en mer meningsfull debatt: en debatt som handlar om typer av ojämlikhet snarare än om ojämlikhetens storlek.
  • För det andra kan man konstatera att Sverige och andra mer jämlika länder har skapat incitament som motverkar de ekonomiska effekterna av små löneskillnader och höga marginalskatter. Utbildningen är det klassiska exemplet. I USA kostar en universitetsutbildning en ofantlig summa pengar, som måste finanseras av lån eller föräldrars besparingar. Det är otvivelaktigt så att USA därf&oum
    l;r behöver mycket större utbildningspremier än Sverige för att motivera individer att utbilda sig.

  • För det tredje borde vi kanske också ifrågasätta ekonomernas antagande att ett visst incitament (till exempel en viss lönepremie för tre års universitetsutbildning) har mer eller mindre samma ekonomiska effekter i samtliga länder. Hur stora löneskillnaderna behöver vara för att motivera människor att göra en viss investering i utbildning eller en viss arbetsinsats torde bero på människors förväntningar och det finns all anledning att tro att förväntningarna anpassar sig till den lönestruktur som skapats over lång tid. Bristen på samband mellan ojämlikhet och tillväxt i jämförelsen av OECD-länderna kan tolkas som belägg for tesen att mindre incitament behövs i mer jämlika samhällen.

Innebörden av Björklunds och Free-mans resonemang om optimal ojämlikhet är att lite mer ojämlikhet skulle stärka den svenska ekonomin samtidigt som lite mindre ojämlikhet skulle stärka den amerikanska ekonomin. Mitt resonemang om anpassade förväntningar pekar i motsatt riktning: effekterna av en mindre ökning av ojämlikheten skulle inte vara särskilt stora i Sverige, men en amerikansk regering som önskade driva en ny fördelningspolitik skulle behöva satsa offentliga resurser på utbildning och göra andra ingrepp i ekonomin för att motverka fördelningspolitikens negativa effekter.

Slutligen vill jag påpeka ännu en sak som är ganska uppenbar utifrån ett jämförande perspektiv (och kanske även utifrån svenska erfarenheter under de senaste åren). Fördelningspolitiken är inte en teknokratisk fråga som ekonomerna ska bestämma över. Ökad ojämlikhet har sociala och framför allt politiska konsekvenser. Solidariteten och stödet för välfärdsstaten försvagas när inkomstskillnaderna ökar. Det är möjligt att lite mer ojämlikhet skulle ha positiva ekonomiska effekter, men det är inte självklart att man kan stoppa processen när man uppnått den ”optimala ojämliketen.” Det lär vara ännu svårare att vända ifall man upptäcker att man kört för långt.

Jonas Pontusson
Professor i statsvetenskap
Princeton University, New Jersey, USA
Maila redaktionen