Jag kom till Brunnsvik, fick låna ett rum och somnade in i femton dyrbara minuter (hade knappt sovit natten innan). Vaknade med utsikten över sjön och bergen. Men jag hade nog hunnit snudda vid något drömskikt, för jag kände det tydligt: Det kunde ha varit 1914 eller 1951.

Folkhögskolan Brunnsvik som ligger i en backe som sluttar ner mot sjön Väsman är en av de få platserna i Sverige som låter en stiga in i hela det tidsrum som är arbetarrörelsens. Hur många sådana fysiska platser går det att räkna upp? Inte många.

Kanske är det för att poeten Dan Andersson satt sin själs stämpel på Brunnsvik som det är så naturligt att förknippa platsen med längtan: Bergen, barrskogen, bergslagsluften och möjligen någon idé om demokratisk socialism. Då ska man ändå veta att Dan Andersson faktiskt skrev en hatroman om Brunnsvik, sedan han blivit förbannad på att dåvarande rektorn Torsten Fogelqvist lagt sig i en kärleksaffär han hade med en studerande på skolan. Tyvärr brände han den.

Vid strandkanten ligger Storgården, bara några hundra meter från Brunnsviks olika byggnader (Gruvan, Hyttan, Röda nästet, Milan, Folkhemmet och allt vad de heter). I ett av rummen i den ganska ståtliga byggnaden kläcktes 1906 idén till folkhögskolan Brunnsvik och den sprang fram ur mötet mellan hembygds-, ungdoms och arbetarrörelse. Drivande var Karl-Erik Forsslund, Storgårdens ägare och från början socialist men med åren mest känd för sitt epos Från Dalälvens källor till havet samt bland annat konstnären Gustaf Ankarcrona – med tiden ökänd för att möjligen hysa vissa sympatier för nationalsocialismen. Ankarcrona lämnade dock snart verksamheten, han tyckte den var för vänstervriden.

Praktisk plats
Brunnsvik blev en av arbetarrörelsens intellektuella mötesplatser. När jag under Ivar-Lo seminariet i år knallade runt i de ishala backarna mellan husen vittnade den ene åldringen efter den andra om vad vistelsen här betytt. Äktenskap har grundlagts här. Legendariska lärare har undervisat, så som Richard Sandler eller Alf Ahlberg.
1912 grundades ABF på denna folkhögskola. Brunnsvik var, under åtminstone trekvarts sekel och innan utbildningsvägar öppnats för arbetare, en viktig del av ett slags proletär motkultur trots att undervisningen hölls fri från partipolitik och var rätt praktiskt inriktad. Att skolan ligger en bra bit ut i obygden placerade den knappast i modernitetens dikeskanter; ofta glöms det bort att arbetarrörelsen i hög grad var en landsorts- och rentav landsbygdsföreteelse; bruks- och gruvorterna producerade kollektivism och skogsarbetarna var bland de tidigaste proletärerna.

Därför var det litet symptomatiskt att när jag till slut hittade en person som inte alls hade särskilt roliga minnen
av folkhögskolan, så var det just för att han ”var en stockholmsgrabb”. Han hade tråkigt på Brunnsvik när han gick en kurs på sextiotalet. Jag bad honom tala litet lägre, så att ingen skulle höra.
Att årets Ivar-Loseminarium, med tre pris utdelade, hölls på Brunnsvik i stället för i Stockholm var ett lyckat inslag i det pågående firandet av Brunnsviks 100-årsjubileum. Som ung dyrkade Ivar–Lo brunnsvikaren Dan Andersson – det blev en livslång kärlek och inte minst gillade han poetens bottenlösa pessimism – och besökte senare skolan, bland annat för att plädera för en ny arbetarrealism. Av Forsslund lånade han en skrivmaskin, hans egen saknade bokstaven a, och på den skrevs Godnatt jord. Den romanen fick ett svar från arbetarrörelsen: romanen Gomorron jord, som skulle ge en mer positiv bild av lantarbetarna än vad Ivar-Lo gav!

Glömde väsentlighet
Jag var bara där första dagen, men över sammankonsten svävade den där frågan: Hur står det till med
arbetarlitteraturen i dag? Är ens ordet meningsfullt? Lars Furulands långa föredrag gav den rikaste tänkbara bild av den arbetarlitteratur som är Sveriges mest originella bidrag till världslitteraturen. Men under ett panelsamtal, där jag själv deltog, glömdes en viktig sak:

När Ivar-Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnsson och de andra bröt fram chockade de en borgerlig litterär offentlighet inte bara med sitt ämnesval – utan därför att de skrev så mycket bättre än sina borgerliga romankollegor. Nya tonfall. Nytt språk. Och den gamla litteraturen liksom förbisprungen. Poeten Gunnar D Hansson påpekade detta enkla för mig i matkön på kvällen, han tyckte att det aldrig blev utsagt.
Då, på kvällen, hade pristagarna Göran Palm och Aino Trosell hållit sina tacktal – den tredje, Bodil Malmsten, talade på band från franska Finistere – och sångerskan Sofia Karlsson sjungit Dan Andersson. Befann jag mig i en brunn av nostalgi eller i en vik av framtiden? Jag klev ut i vinterkvällen. Nu var det i alla fall 2006.

Göran Greider
Frilansjournalist
Maila redaktionen