Ainos historia är allas historia
– Det kommer en massa historier till mig om nätterna, säger Aino Trosell. Jag drömmer förfärligt mycket, det är ett ständigt flöde.
Vi träffas en kväll i Stockholm mellan ett föredrag inför ett gäng kommunalarbetare och något superhemligt möte med filmanknytning. Aino Trosell är sparsmakat elegant i kinarött, engagerad och full av energi.
– Alla människor bör berätta historier, säger hon. Kanske bara om hur det var förr. Det är väldigt viktigt, för att få egen bekräftelse och för att ge sina barn och andra närstående perspektiv på livet.
– Människan är ingenting utan sina berättelser. Det är en självklar del i mitt jobb att resa runt till skrivkurser i studieförbund och fackföreningar och berätta om hur jag gjorde i början. Jag försöker dela med mig lite av det jag kan.
Ett starkt stråk i Aino Trosells författarskap är respekten för vardagens slit bland vanligt folk.
– Ja, jag står LO-kollektivet och kvinnorna nära, säger hon. Jag har ett slags grundkänsla för människors lika värde oavsett var de kommer ifrån.
– Jag kan drabbas av ett sådant raseri över uppenbara orättvisor. Klassperspektivet är ofta oundvikligt.
– Och det här med många kvinnors otacksamma, lågt värderade eller helt oavlönade arbete. I vården eller hemma.
– Vem kan vara likgiltig inför att kvinnor fortfarande blir så osynliggjorda?
Länk mellan karaktär och författare
Själv har hon gjort en del för att ändra på den saken. Deckartrilogin om Siv Dahlin – När hjärtat ännu slår, Se dem inte i ögonen och Tvångströjan – är redan moderna klassiker och rymmer ett slags socialrealism som annars ofta saknas inom spänningsgenren. Huvudpersonen har förresten en del yttre likheter med författaren, som att hon flyttar hem till Malung efter många år på annan ort. Men Siv jobbar i hemtjänsten.
– Ett utmärkt yrke för min huvudperson. En hemvårdsassistent ser mycket, men är inte precis så uppseendeväckande själv. Det är ju bra när man, som Siv Dahlin, spanar på brottslingar.
Aino Trosells senaste roman En gränslös kärlekshistoria är den mest självutlämnande hon skrivit hittills. Fastän hon egentligen tänkt sig att aldrig skriva självbiografiskt.
– Det gjorde jag inte heller på många år, säger Aino Trosell. Men när barnen var små märkte jag hur mycket de tyckte om mina berättelser från när jag var liten – och det resulterade till slut i Jäntungen.
– Tänk att man inte hade tv, och att telefonerna var stora svarta klumpar av backelit med vev! Telefonisterna satt i Grönland – centrumbyn i Malung, alltså – och kopplade riks- eller lokalsamtal och på köpet fick de visst en hel del att skvallra om. Det mest spännande man kunde vara med om på den tiden var att gå på begravning!
– Mamma hade resanderum och det var många bullrande skogsarbetare som hyrde hos oss. Jag satt under bordet och lyssnade på allt de sa.
Aino Trosell hade en tung uppväxt, hon kände sig ensam och oälskad. Hon var bara 17 år då hennes mor dog i
cancer. Aino lämnade hembygden för Göteborg i över 20 år, där hon för övrigt jobbade som svetsare på båtvarven i något decennium innan författandet tog över.
Men Aino har haft svårt för att skriva om det som trängt för nära inpå henne själv. I släktkrönikan En gränslös kärlekshistoria gör hon det i alla fall, trots att hon nästan inte visste något om kvinnorna i generationerna före.
– Det fanns inga händelser, inga färger, inga märkvärdigheter. Men jag visste att mormor var från Trysil. Jag kom ihåg hennes knepiga dialekt och att hon var liksom avstängd. Och så att morfar inte var snäll.
Trysil, Sysslebäck och Malung – tre orter i gränstrakterna mellan Norge och Sverige där ”giftermålen, tungomålen, villebrådet och den gemensamma fattigdomen varit fundamentet på vars gråstensrygg krigets flyttfåglar har mellanlandat” – är orterna där Ainos mor, mormor och mormorsmor kämpat och, för all del, överlevt. Allt flera pusselbitar kom på plats och historien kunde skrivas.
Sex viktigt drivkraft
Men det fanns en obehagskänsla förknippad med den ”pinsamma rännilen västerut och norrut”. Dessa kvinnors levnadsöden bar på något skamligt, förbjudet och outtalat. Det hade med kärlek att göra. Eller åtminstone med erotik. Sexuell lust är ju en av de starkaste drivkrafterna i livet. Samtidigt var den farlig, särskilt för kvinnorna som alltid riskerade en oönskad graviditet. ”Som ett mantra över hela härligheten svävar den universella appellen: bli inte, bli inte, nej bli inte med barn!” skriver Aino Trosell.
Skräcken för att stå där ogift och havande, skälld för hora och utstött – liksom skräcken för ännu en oönskad graviditet inom äktenskapet – styrde det mesta. För en kvinna var ett äktenskap utan kärlek bättre än inget äktenskap alls, även om följden blev ett liv av övergrepp i sängen.
Ainos anmödrar fick sin beskärda del av allt detta. Hon beskriver deras kroppar som sargat land efter ett krigsutbrott: ”Slagfältet sträckte sig från bystens övre kant och nedåt över tusenåriga nejder till strax ovan knäna, där emellan låg de hetaste provinserna.”
”Det minst inställsamma jag läst”, skrev en kritiker om En gränslös kärlekshistoria.
Nej, Aino Trosell kan knappast anklagas för att vara sentimental. Snarare förbannad och retroaktivt kränkt över hur hårt kvinnors liv kunde vara innan preventivmedlen kom och förlöste den värsta sexualångesten.
– I efterhand kan jag se att även min historia på sätt och vis är allas historia, säger hon. Det mest personliga kan samtidigt vara det mest allmängiltiga. Det visar sig ju att folk känner igen sig. Att de eller deras anhöriga har upplevt samma saker.
Yvonne Nenander
Frilansjournalist
Maila redaktionen