Vad grubblar Bäckström över
KOMMENTAR. Urban Bäckström har sedan han blev vd för Svenskt Näringsliv hållit en låg profil. Han har gett få intervjuer, och de gånger han framträtt har hans budskap varit vagt. Möjligen beror det på att Urban Bäckström grubblar över SN:s framtida roll. Och det har han goda skäl att göra. SN spelar i dag en föga konstruktiv roll i samhällsdebatten.
I avvaktan på att högste chefen vunnit klarhet kör organisationen på i gamla hjulspår. Det handlar då om att förneka att några som helst framsteg ägt rum i Sverige det senaste årtiondet. Ibland blir denna svartmålning direkt parodisk.
Om Financial Times ekonomiske kommentator berömmer Sverige för urstarka statsfinanser, stora exportöverskott, goda företagsvinster, snabb tillväxt och hög produktivitetet, känner sig organisationens anställda tvingade att skriva ilskna insändare till den internationella affärstidningen och påpeka att det är bara är vid en ytlig betraktelse som det ser ut att gå bra för Sverige.
Ett så enfaldigt budskap inger inte respekt. Genom att reducera sig till en politisk propagandamaskin tappar SN i trovärdighet.
Mer bekymmersamt än dessa reflexmässiga litanior är att SN inte verkar ha gjort klart för sig om de ska söka strid med facket eller inte angående spelreglerna på arbetsmarknaden.
EU-rätten en murbräcka
Det är betecknande att samtidigt som organisationens företrädare förhandlar med LO om avtal och riktlinjer för utländska företag som är tillfälligt verksamma i Sverige, så ger man juridiskt bistånd till ett icke-medlemsföretag som vill att EG-domstolen ska undanröja den svenska kollektivavtalsmodellen. Det kan inte gärna uppfattas på annat sätt än att Svenskt Näringsliv vill använda EU-rätten som murbräcka för att komma åt det svenska facket.
En sådan tolkning styrks av att SN i en programskrift har förordat en lång rad lagfästa inskränkningar av konflikträtten. I stället för att parterna själva kommer överens om spelreglerna på arbetsmarknaden vill SN att domstolar ska kunna förbjuda strejker, om juristerna finner att kraven är för höga eller sympatiåtgärderna för omfattande. Tvångsskiljedom ska införas och medlarna ska generellt få rätt att skjuta upp varsel.
Lägger man samman kraven handlar det om att smygvägen införa en statlig inkomstpolitik. Ytterst blir det ju domstolar som ska avgöra vilka lönekrav som är tillåtna att framföra. Hittills har fack och arbetsgivare varit ense om att lagregleringen när det gäller avtals- och konflikträtten bör begränsas till ett minimum. Båda parter har sett det som ett gemensamt intresse att de själva förfogar över avtalen. Tänker Urban Bäckström bryta med denna tradition? Varför tror han isåfall att ökad statlig inblandning i avtalsrörelserna automatiskt är till gagn för näringslivet? På den frågan vore intressant att få höra om Urban Bäckström har ett genomtänkt svar.