John Monks är generalsekreterare för Europafacket (EFS) med huvudkontoret i Bryssel. Han är den verkställande chefen för en organisation som ska ge röst åt 60 miljoner anställda, anslutna till 79 centralorganisationer i 35 länder i Europa. Om han i vissa ögonblick skulle fokusera på frågor som splittrar skulle han inte få mycket gjort.

– Nej, skrattar han, inte så värst mycket.
Han ger ett pojkaktigt intryck med sin underfundiga humor som han uttrycker på vårdad brittisk engelska. I Strasbourg i Europaparlamentet, där LO-Tidningen träffar honom, rör han sig hemtamt. EFS grundades för att vara arbetstagarnas röst inom EU och fungera som en part i den sociala dialogen. EU-kommissionen finansierar stora delar av dess verksamhet.

Fortfarande tar engagemanget i tjänstedirektivets fortsatta öde mycket av hans tid. Men med glimten i ögat uttrycker han ett tack till före detta kommissionären Frits Bolkestein som la fram det första förslaget med den kontroversiella principen om ursprungsland.
Tiotusentals demonstranter fyllde gatorna senast i Strasbourg i protest mot Bolkestein som avbildades som varulv på många banderoller. I täten för demonstrationståget gick John Monks klädd i keps.

– Jag är skyldig Frits Bolkestein ett tack för att han producerat ett förslag som enat hela den europeiska fackliga rörelsen.
Behövde Europafacket en fråga att enas runt?
– Det var ironi, svarar John Monks.
Men möjligen finns ett uns av allvar i hans tack till Bolkestein. Fackförbund över hela världen och inte minst i Europa förlorar medlemmar. De sjunkande medlemssiffrorna är det största problemet att konfronteras med, anser också John Monks.
Han kom från TUC, Storbritanniens motsvarighet till svenska LO, som på 20 år tappat 40 procent av sina medlemmar. I de 15 gamla EU-länderna var hälften av arbetskraften fackligt organiserad på 1970-talet. I dag är det 30 procent.

Värsta han upplevt
Striden om tjänstedirektivet är dock inte den största som den erfarne fackföreningsmannen John Monks varit med om. Gruvarbetarstrejken i mitten av 80-talet, då han arbetade på TUC:s förhandlingsavdelning, var den hårdaste och värsta strid han upplevt.
– Den var hemsk för att facket och gruvarbetarna förlorade. En tidigare så stark grupp gruvarbetare kämpade för att var kvar där de var. De tog en hopplös kamp mot den förändring av energislag som var på gång, och mot den ekonomiska utvecklingen. Kolet var på väg ut redan då.

Den strejken symboliserade för John Monks att det inte går att gå emot utveckling och förändring.
Kampen om utformningen av ett tjänstedirektiv är annorlunda. De strider facken utkämpar i dag spretar åt många olika håll. Inte så många arbetar längre på skeppsvarv eller i gruvområden med 10 000 anställda.

John Monks beskrivs i dag som en lugn och diplomatisk facklig ledare, som är duktig på att övertala sina motparter.
Han tar fram Italiens fackförbund som nytänkare, som duktiga på att nå anställa på små arbetsplatser inom servicesektorn. Även städerskor och kökspersonal, ofta immigranter, får sin trygghet och sin säkerhet genom utbildningar och genom sin yrkesskicklighet, anser han.

De italienska facken har lärt sig av katolska kyrkan. De fångar inte bara upp människor på deras arbetsplatser utan genom att organisera sociala aktiviteter som dans, tivolin, klubbar, fester.
– Unga människor kan lättare identifiera sig med fackföreningar om de också får social betydelse, säger John Monks.

Hur ser framtidens stora fackliga kamp ut?
– Den kommer att stå under globaliseringens fana. Än så länge kan länderna handskas med globaliseringen som jag kallar okontrollerad kapitalism. Men de internationella storföretagen lyder snart inte under något lands lagar och skatteregler.
– De investerar inte, tar inga risker utan håller på med finansiell ingenjörskonst. Jag vill att den fackliga rörelsen pressar tillbaka företagen till samhället och tvingar dem se om sina anställda och alla dem som är beroende av dem.

I idrottskretsar heter det att du är så duktig som ditt senaste resultat visar, något som överförts till företagen, anser han.
Själv är han inbiten fotbollsfantast sedan uppväxten i Manchester, den gamla industristaden i nordvästra England. Om Englands förbundskapten Sven-Göran Eriksson, skämtar han friskt och kallar honom ”a dark horse”.
– Svennis tycks mig vara den sexigaste svensken sedan Greta Garbos dagar. Han har fullständigt ändrat engelsmännens uppfattning om svenskar. Vi trodde ni var tysta och allvarliga, säger John Monks och skrattar gott.

FAKTA: John Monks
Ålder: 60 år
Bor: I lägenhet i Bryssel och hus i London.
Familj: Hustru och tre vuxna barn. Två söner på 31 och 30 år samt en dotter på 24.
Utbildning: Examen från universitetet i Nottingham med ekonomisk historia som huvudämne.
Arbete: Tre år på ett elektronikföretag. Därefter arbetade han i 34 år för Trade union congress (TUC) på olika ledande befattningar. År 1993 blev han dess generalsekreterare och tio år senare valdes han till Europafackets generalsekreterare.
Fritidsintressen: Fotboll, cricket, musik, promenader och cykling.