EU-kommissionen är bekymrad över unionens energiförsörjning. Farhågorna är inte obefogade. EU-länderna är på väg att bli alltmer beroende av import av rysk gas och och av olja från Mellersta Östern. För att minska beroendet borde EU-länderna det närmaste årtiondet investera en till två biljoner euro i egen energiproduktion.

Tre alternativ står då till buds: investeringar i kärnkraft, vattenkraft eller kolkraft. Vind och solkraft kan bara ge mindre tillskott till energiförsörjningen. Samtidigt som EU-kommissionen uppmanar länderna till stora, statliga investeringar i energisektorn, driver den på för en fortsatt avreglering och privatisering av energimarknaderna. De två handlingslinjerna är svårförenliga.

Avregleringen har hittills inneburit att tidigare offentliga monopol omvandlats till i praktiken privata monopol. De privata monopolen är mer intresserade av kortsiktiga vinster än långsiktiga investeringar. Och med en tilltagande knapphet på energi är de privata monopolen garanterade rekordvinster många år framöver utan att de behöver investera i nyproduktion.

Insikten om detta har fått en del EU-länder att slå till bromsarna. Frankrike vill förhindra att utländska ägare köper upp franska kraftföretag. Även i Italien, Spanien och Tyskland vill regeringarna behålla kontrollen över energisektorn. Regeringarna godtar att de egna energiföretagen köper på sig utländska anläggningar, men de är högst ovilliga att själva släppa in utländska intressenter.
Över denna hållning kan man ironisera, och det görs flitigt i internationella affärstidskrifter som tycker att energipolitiken ska styras av marknaden.

Men varför ska den egentligen det? Energi är inte en vara vilken som helst. En trygg energiförsörjning är en grundläggande del av ett lands infrastruktur och borde därför vara en statlig uppgift. Ytterst är det länderna själva som måste avgöra hur mycket de vill satsa på energipolitiken.

Länder som Sverige – glest befolkat, kyligt klimat och med långt avstånd till exportmarknaderna – måste  lägga ner mer resurser på energisektorn än andra länder med mer gynnsamma förutsättningar. Det är priset vi får betala för vårt geografiska läge.
Med detta synsätt är det också rimligt att kostnaderna för energin tas ut efter en självkostnadsprincip, alltså att staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för energiförsörjningen och att eventuella överskott från verksamheten återgår till de offentliga kassorna.

EU-kommissionen har rätt i att Europas länder behöver investera i energiproduktionen. Men det är inte mer marknadslösningar som behövs. För den energi vi måste köpa utifrån – läs olja – får vi ofrånkomligen betala världsmarknadspriser. Men för den inhemska energiproduktionen måste varje land ta ett eget ansvar.  EU bör uppmuntra länderna till detta istället för att försöka tvinga dem att sälja ut det egna landets kraftbolag.