Går det att förena jämn inkomstfördelning med hög sysselsättning och låg arbetslöshet? Det hävdas ofta att fördelningspolitiken går ut över sysselsättningen. Vi delar inte den uppfattningen. Men vi ställer inte heller upp på överslätande beskrivningar där sysselsättningsproblemen tonas ner i syfte att dölja politisk uppgivenhet. Det är förbluffande hur lite intresse den svenska arbetarrörelsen i dag ägnar full sysselsättning.

Det är en vanlig uppfattning att den amerikanska arbetsmarknaden fungerar mycket bättre än andra jämförbara länders. I USA har sysselsättningsgraden – det vill säga andelen sysselsatta i arbetsföra åldrar – ökat under senare decennier samtidigt som trenden varit negativ i Västeuropa. Det amerikanska framgångsreceptet är enligt mångas uppfattning låga skatter, svaga fackföreningar och färre regleringar, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en effektivare anpassning på arbetsmarknaden till förändrade konkurrensförhållanden. I Sveriges fall sägs det ofta att ett långtgående anställningsskydd i kombination med höga och inkomstomfördelande skatter står i vägen för en effektiv anpassning. Förespråkarna för ökad flexibilitet menar att förändrade krav på företag och arbetskraft ska mötas med justeringar av lönekostnader, framför allt för dem som har svagast konkurrenskraft, det vill säga lågutbildade och nytillkommande på arbetsmarknaden (ungdomar och invandrare). Lönesänkningar ska i sin tur förhindra att förändrade kvalifikationskrav och en ökad låglönekonkurrens slår över i högre arbetslöshet. Allt detta enligt teorin.

Men i praktiken fungerar inte arbetsmarknaden som i den marknadsliberala teorin. Sverige har trots en starkt reglerad arbetsmarknad och en hög skatte­kvot en större andel sysselsatta och färre ekonomiskt inaktiva än USA (totalt i åldrarna 25–64 år). Om bristande flexibilitet är den främsta förklaringen till den svaga  sysselsättningsutvecklingen under de senaste femton åren kunde man förvänta sig att lågutbildade skulle ha en högre sysselsättningsgrad i USA där fackföreningarna är svaga, lönespridningen är betydligt större och löntagarnas anställningsskydd obefintligt. Men detta går inte heller att belägga. Faktum är att sysselsättningen är lägre och att inaktiviteten är mer utbredd bland lågutbildade i USA än i Sverige. År 2003 var sysselsättningsgraden bland personer utan fullbordad gymnasieutbildning ca 58 procent i USA och 68 procent i Sverige (åldrarna 25–64 år), trots en mycket större lönespridning i USA. Det är alltså viktigt att betona att en större lönespridning och ett uppluckrat anställningsskydd uppenbarligen inte är någon garanti för ökad sysselsättning bland de med lägst utbildning.

En tredje linje
Men det faktum att den amerikanska arbetsmarknaden inte kan ses som ett föredöme innebär inte att politikerna kan slå sig till ro med den gamla svenska modellen. Ca 18 procent av befolkningen i åldrarna 20–64 år är antingen arbetslösa (med a-kassa eller aktivitetsstöd), förtidspensionerade eller beroende av socialbidrag. Det är inget rimligt förhållande. Vi förordar därför en tredje arbetslinje bortom den gamla svenska modellen och marknadsliberalismen. Den tredje arbetslinjen måste ha en tydligare regional profil samtidigt som den måste omfatta fler aktörer utanför den offentliga sektorn.

Arbetsmarknadspolitiken är ett bra exempel. Satsningarna på arbetsmarknadspolitik är mycket stora i Sverige sett i ett internationellt perspektiv. Men samtidigt är de medel som avsätts för aktiva insatser inom arbetsmarknadspolitiken lägre som andel av BNP i dag jämfört med 1980-talet, trots en betydligt lägre arbetslöshet under den sistnämnda perioden. Antalet programdeltagare har också varit högre under åren 2000–2005 än under perioden 1985–1990. Det betyder att den genomsnittliga kostnaden per programdeltagare har sjunkit. Programsammansättningen har också förändrats. Kvalificerade insatser som yrkesutbildning och anställningsstöd har minskat till förmån för billig verksamhet inom ramen för aktivitets- och ungdomsgarantin.

Orsaken till detta är att grupper med etableringsproblem – ungdomar, invandrare och lågutbildade – tar allt större utrymme i arbetsförmedlingarnas verksamhet. En huvuduppgift för Arbetsmarknadsverket är också att prioritera de mest ”utsatta grupperna”, vilket i praktiken bidrar till mer försörjningsinriktade insatser.
Det är alltså mycket som tyder på att den offentliga arbetsförmedlingen får en allt mer socialpolitisk roll. Denna tendens skärps av bristande samordning med nya aktörer på det arbetsmarknadspolitiska området, allt från privata bemanningsföretag till omställningsavtal. Omställningsavtalen täcker i dag större delen av arbetsmarknaden. De som redan har jobb omfattas alltså av arbetsmarknadspolitiska insatser som omskolning och vägledning via dessa avtal. De som inte är etablerade på arbetsmarknaden – de utsatta grupperna – är hänvisade till den offentliga arbetsförmedlingen. Här krävs mer samordning om inte tudelningen på arbetsmarknaden ska öka framöver.

Amerikanska dropouts
De växande problemen för många ungdomar att fullfölja gymnasieskolan och etablera sig på arbetsmarknaden är ett mycket starkt motiv för en ny arbetslinje. I dag är det ungefär 25 procent av eleverna i gymnasieskolan som inte har fullbordat sina studier inom utsatt tid. Det är en nivå som har ökat sedan programgymnasiets införande på 1990-talet och som ungefär motsvarar andelen dropouts från high school i USA.

För att motverka tendenser till social marginalisering bland unga borde skolorna och arbetsförmedlingarna samverka för att erbjuda elever inom individuella programmet – som idag är ett av de största programmen i den svenska gymnasieskolan – möjligheter till arbetsplatspraktik och lärlingsutbildning. Hänsynen till bestämmelser i enskilda kollektivavtal, 20-årsgränsen (enbart de som fyllt 20 år omfattas av arbetsförmedlingens åtgärder) liksom tremånadersregeln (en arbetslös ska själv söka jobb under 90 dagar innan en programinsats kan komma ifråga) förhindrar detta. Den lokala försöksverksamhet som pågår med lärlingsutbildning för de studiesvagaste eleverna i olika delar av Sverige stöter ofta på hinder i samarbetet med arbetsförmedlingen, trots mycket goda resultat när det gäller att ordna jobb till ungdomar från verkligt utsatta miljöer.

Samordning och lokal och regional förankring är ledord fö
r en ny arbetslinje. Medlen för att förverkliga full sysselsättning ser otvivelaktigt annorlunda ut i dag än tidigare. Men den fulla sysselsättningen är fortfarande nyckeln till ett rättvist och jämlikt samhälle.

David Howell
Professor i nationalekonomi vid new school university i New York

Jonas Olofsson
Docent i ekonomisk historia vid Lunds och Uppsala universitet. Redaktör och medförfattare i tankesmedjan Agoras årsbok “Den tredje arbetslinjen. Bortom den svenska modellen och marknadsliberalismen”