Förra året fyllde Alistair MacLeans (1922–1987) klassiska sjöroman HMS Ulysses femtio år. Det verk som 1955 sjösatte myten. I dag förknippar de flesta namnet MacLean med actionfilmer som Örnnästet med Eastwood eller Mot Fort Humboldt med Bronson.
 
Men i HMS Ulysses finns ingen hjälteroll, varken någon Bloom eller någon Odysseus som västernstjärnorna kan spela. Huvudfigur i kollektivromanen, om det finns någon, är själva fartyget som går till botten i slutet (eller ”dör” som det heter i texten).
Den romandebuterande skolläraren identifierades inte omedelbart som populärförfattare; han jämfördes med Conrad och Monsarrat. MacLean hade tjänstgjort ombord på HMS Royalist som eskorterat konvojer till Murmansk under andra världskriget. Boken är en självupplevd katalog över mod och motstånd, död och dårskap, sjöjargong och tekniska termer.
Det var i och med roman nr två, Kanonerna på Navarone, som MacLean började utveckla sitt koncept. Det låter som ett evangelium: en frälsare, ett omöjligt uppdrag, en grupp ”lärjungar”, en ”Judas”…  men det slutar annorlunda, ofta som en myt eller en saga med att hjälten får prinsessan och halva kungariket.

Med jämna mellanrum återvände MacLean till havet, inte sällan med intressant resultat: Sista båt från Singapore, Det gyllene mötet, Åtta glas, Björnön… Hans nästsista, San Andreas, är en inverterad HMS Ulysses: ett ambulansfartyg går den motsatta vägen från Murmansk till Scapa Flow.
Den realistiska krigsskildringen från HMS Ulysses är med, men också det mysterium som vi vant oss att förknippa med det övriga författarskapet.

Obligatorisk läsning
Den borde fått bli den värdiga avslutningen på den bergochdalbana som Macleans samlade verk utgör, men så hann han släppa ifrån sig denhalvfärdiga Santorin också.  OK, lite roligt är det förstås att han där återvinner namn, låter gamla skurknamn bli hjältenamn. Men aldrig har så många trådar lämnats hängande i en roman som inte skrivits av Robbe-Grillet. HMS Ulysses är obligatorisk läsning. Men om man vill gå vidare, vilka titlar ur MacLeanhyllan ska man damma av? Varför inte börja med den rykande aktuella ”Bondrullen” Bäva Californien (1977), om en bin Ladin-typ som atombombar igång en tsunami? Knarkthrillern Marionett i kedjor är en surrealistisk tripp, klocktortyrscenen får en att tänka på Dali.

Det är knappast för att det händer särskilt sannolika saker i dem som vi accepterar MacLeans romanvärldar. Allt är stil, balansgång mellan hjältens (eller berättarens) torra, whiskydränkta självironi och de omänskliga prövningar som han måste genomlida. Inledningen på Åtta glas med den hotfulla revolvern är ett bra exempel. Det vill säga den första inledningen, för boken består
snarare av en lång rad rafflande upptakter än av en konventionell handling.

Romanfigurerna dricker lika mycket whisky som författaren, fast med mindre katastrofala resultat.
MacLeans mor hade många gånger tvingat hans far, prästen, att gå upp i predikstolen och predika mot djävulen i kända whiskymärkens skepnad. Men när bokpengarna började rassla in tappade Maclean kontrollen.
I fyllan gjorde han bort sig och de sina, slog ner folk, trodde att han var förföljd av hemliga agenter. Hans första äktenskap sprack. Andra hustrun knarkade och bedrog honom. Han drev likt en albatross mellan olika exiladresser i Schweiz, USA, Jugoslavien. Han försökte en gång, 1963, ge upp och bli hotellägare i stället, men efter tre års Pang i bygget-liv var han tillbaks vid skrivmaskinen.
Var det arvet från Scott och Stevenson som förpliktigade? Förbannelsen? Utmaningen att skriva den stora skotska romanen, Skottlands Ulysses?

Jan Hoff
Frilansjournalist
Maila redaktionen