Bild:

JOBB TILL SALU. Förlorarna i Linköping är de som idag vistas i lokalerna. Barn, lärare, fritidspersonal, förskollärare och förvaltningstjänstemän har fått det lortigare på jobbet.

Vinnarna är de företag, nationella och internationella, som kunnat etablera sig på den kommunala städmarknaden. Och några av de städare och städerskor som fått arbete i städbolagen. Slutsatserna dras av professor Elisabeth Sundin och forskningsassistent Gunilla Rapp vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping.

I sin bok ”Städerskorna som försvann” beskriver de vad hände med kommunens städerskor efter att politikerna i början av 1990-talet bestämde sig för att sälja städningen. Boken är ett dokument över den omvälvande tid i Linköping, och i många andra kommuner, då nya idéer om konkurrensutsättning och marknadsanpassning tog form.

En av de lättaste verksamheter att pröva de nya idéerna på var städning, ansågs det. Sen dess har utvecklingen fortsatt. I stat och kommun, på fackförbund och företag koncentrerar man sig på kärnverksamheten och lägger ut service på andra.

Om det är en bra utveckling för kommunerna tar inte Elisabeth Sundin ställning till.
– Det är en fråga för skattebetalarna och medborgarna, säger hon.  
Elisabeth Sundin anser att det ändå finns något att lära av Linköpings exempel. Som att det är viktigt att lyssna på personalen och låta de anställda delta i förändringen. Linköping lyssnade till en början på facket och städerskorna och genomförde inte den utförsäljning man planerat.

Eget kontrakt
När tankarna på en utförsäljning blev kända fanns 500 städerskor i kommunen. En stor grupp tillfälligt anställda, andra hade arbetsskador. Många unga slutade, andra bytte jobb. Den äldsta gruppen blev kvar och startade personalbolaget.
– Varje gång personalbolaget förlorade ett kontrakt höjdes medelåldern, säger Gunilla Rapp.
Gunilla Rapp och Elisabeth Sundin har samma förklaring som de inblandade till varför det inte gick att driva personalbolaget med någon större vinst. Bolaget var för stort, kostnaderna för höga, få visste vad det innebar att ge sig ut på den öppna marknaden och kommunen gav inga löften om fortsatt städning.

I boken finns ett exempel på motsatsen. En ensam entreprenör – också anställd – fick eget kontrakt på ett avgränsat område. Entreprenörens företag var litet vid starten, kostnaderna låga och kommunen garanterade arbete de första två åren. Han konkurrerade med andra privata städbolag på lika villkor och klarade sig bra under lång tid.

Läs också: om städerskorna som öppnade eget när deras jobb lades ut på entreprenad
Läs också: om vad som gjorde att personalbolaget misslyckades