Sverige är inte sig likt sedan Olof Palme mördades. Är inte det en välbekant historieskrivning? Nu när det är 20 år sedan mordet kommer den till uttryck i tidningar, tv-program och åtskilliga inlägg från vanligt folk.

Jag upplever det också så. Och eftersom den kollektiva berättelsen ser ut så, tycker jag att man kan säga att det är sant. I synnerhet som folk verkade uppleva det så redan när och efter att det hände.
Själv blev jag väldigt skakad, även om jag bara var åtta. Politik hade varit ganska närvarande i mitt hem, så jag hade redan något slags intresse för det, men efter att Olof Palme dog ökade det rejält. Jag följde med min pappa till mordplatsen med en röd ros och satte till och med upp en bild av Palme på väggen.

När jag gick med i socialdemokraterna på 90-talet tänkte jag – vilket jag vet att jag inte har var ensam om – att jag ville vara med om att återskapa den sanna socialdemokratiska politik som Palme symboliserade.
Sedan dess har jag uppfattat honom mest som en symbol för något som anses ha funnits ungefär fram tills han dog. Innehållet kan variera beroende på vem som formulerar bilden. Kanske är det folkhemmet; kanske är det solidaritet och internationalism; kanske är det visioner.

Tal spräcker teori
När man nu tar del av återblickar med anslutning till årsdagen av mordet blir det uppenbart att Olof Palme fortfarande är kontroversiell. Striden om historieskrivningen får mig att formulera en egen tes om Palme och inte minst den tid han verkade i. Jag tänker mig att det som Palme gav uttryck för, men som alltför mycket saknas idag, är en konfliktdimension i politiken.
Kan det stämma? När det gäller utrikespolitiken finns det välkända exempel, som fördömandet av USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Också talet ”Befrielsen av mannen”, som Palme höll 1970, brukar ses som radikalt. När jag läser det faller min teori delvis. Palme problematiserar visserligen mansrollen, men tycks inte se några könskonflikter utan framställer jämställdhet som något som självklart är i allas intresse.

Det kan finnas goda skäl för att argumentera så, och dessutom är talet 36 år gammalt, men det är inte det som är poängen. Poängen är att jag har gjort samma sak som jag misstänkte att de flesta gör: jag har fyllt bilden av Palme med det jag upplever saknas i politiken. Kanske var politiken mer konfliktfylld mellan 1960- och 1980-talen än den är nu, men samtidigt verkar det uppenbart att mycket har blivit bättre sedan dess.

Jag och alla andra som någonsin drabbas av en känsla av saknad när vi tänker på Palme eller den tid han levde i, borde fråga oss vad det är vi saknar. För om politik är att vilja, kan ju politiken knappast vara död om man vill något.

Hanna Pettersson
Juridikstudent