När omdömet brister
SISTA ORDET. Det finns ett ordspråk som lyder ungefär så här. Gott omdöme vinnes genom erfarenhet – och erfarenheten, den kommer genom dåligt omdöme.
Medierapporteringen den senaste veckan har dominerats av att en socialdemokratisk partifunktionär har förtalat moderatledaren Fredrik Reinfeldt i e-post som sänts från den socialdemokratiska partiexpeditionen till olika tidningsredaktioner.
Det går inte att ursäkta tilltaget. Anonym ryktesspridning är bland det vidrigaste som finns. Hur kan en person anställd vid socialdemokraterna vara så korkat omdömeslös?
Den borgerliga pressen är för sin del klar med svaret. Dagens Nyheters politis-ke kommentator Henrik Brors anser att förtalsmejlet är ett uttryck för en typisk socialdemokratisk partikultur som tillåter att man beljuger och smutskastar politiska motståndare.
Själv hinner han knappt haspla ur sig denna förkastelsedom, innan han i nästa artikel insinuerar att Göran Persson har låtit sig mutas av näringslivet vid utdelning av sändningstillstånd för tv.
Argumentationstekniskt är skillnaden mellan s-funktionären och Henrik Brors den att den förste förtalar sina meningsmotståndare i smyg, den senare helt öppet. Och det är förstås en viktig skillnad. Vi har lättare att fördra förtal när det sker öppet än bakom ryggen. Men Brors borde ta munnen mindre full. Det klirrar i glashuset.
En debatt i debatten har uppstått om lämpligheten av att partierna publicerar politiska satirteckningar.
Fredrik Reinfeldt säger sig ogilla att han på en teckning från SSU framställs som en ulv i fårakläder och på en annan som en person som klätt ut sig till arbetare.
Men stopp och belägg. De där satirteckningarna är oförargliga jämfört med många andra som publicerats i svensk press sedan det efter demokratins genombrott för 100 år sedan blev tillåtet att gyckla med överheten.
Dagens Nyheter hade för inte så länge sedan en tecknare som hette Poul Ströyer som varje vecka publicerade hatfyllda porträtt av Olof Palme, bland annat framställdes denne som en ondsint bödel.
Nyligen har i liberal press med hetta försvarats en dansk tidnings rätt att publicera för muslimer stötande karikatyrer av Muhammed.
De som med yttrandefrihetsargument försvarar rätten att förolämpa muslimer, borde även kunna tillåta oss att driva med våra egna politiker. Det finns alltid en gräns när satir slår över i smaklös plumphet eller bara framstår som dum. Vi märker när den gränsen överskrids, även om vi inte exakt kan förklara varför och hur. Men sådana övertramp drabbar egentligen inte föremålet för satiren utan slår tillbaka mot avsändaren.
Det borde trots allt vara en tröst för dem som drabbas. Även för Fredrik Reinfeldt, om han nu är i behov av tröst.