KOMMENTAR. Oppositionens uppgift är att opponera. Det hör till spelets regler att den politiska oppositionen hellre lyfter fram brister i samhället än berömmer det som är bra. Hanteringen är inte riskfri. När kritiken slår över i felfinneri eller framstår som överdriven, tappar den i trovärdighet.

Under det senaste året har den borgerliga alliansen försökt framställa arbetslösheten som mycket högre än den är. Så här låter det i en typisk passus från ett av deras program: ”en vanlig dag går nära en och halv miljon vuxna inte till jobbet eller arbetar mindre än de skulle vilja.”

Från detta påstående är lätt att komma över till slutsatsen att den verkliga arbetslösheten är en och halv miljon, eller nära 20 procent. Sysselsättningen i Sverige skulle därmed vara sämre än i alla jämförbara länder, är det underförstådda budskapet.
Det här är mer än lovligt enfaldig demagogi. För att komma upp i så höga arbetslöshetstal måste de borgerliga som arbetslösa räkna alla de som är hemma med sjukt barn, utnyttjar föräldraledighet, har semester, har drabbats av stroke eller blivit invalider efter en trafik-olycka.

Det är förvånande att den borgerliga alliansen anser sig behöva ta till sådana absurda överdrifter. Arbetslösheten är hög som den är utan att man behöver fiffla med vilseledande statistik.
Förra månaden var den öppna arbetslösheten enligt Statistiska Centralbyrån 6,3 procent. Ytterligare 2,4 procent av arbetskraften omfattades av konjunkturpolitiska åtgärder.
För svenska förhållanden är siffran hög, betydligt över det mål som regeringen satt upp. Varför nöjer sig inte den borgerliga oppositionen att nagla fast regeringen vid detta misslyckande?

Vilja ingen bristvara
Hur missvisande oppositionens verklighetsbeskrivning är kan man se om vi istället utgår för hur många av den vuxna befolkningen som faktiskt arbetar. Då får vi ett mått på sysselsättningsgraden, alltså på hur stor andel av befolkningen som är i arbete. Ju högre sysselsättningsgrad i ett land, desto bättre förmår landet utnyttja människors vilja att göra en insats i produktionen.
Vidstående diagram visar att svenskarna arbetar mer än i övriga länder. Hela 80 procent av den vuxna befolkningen är i arbete. Att vi trots denna topposition har en hög arbetslöshet är ett tecken på hur höga våra ambitioner är – och även på hur hög arbetsviljan är.

Om vi åter skulle närma oss full sysselsättning, skulle sysselsättningsgraden stiga ytterligare några procent. Frågan är hur vi når dit. Alliansens lösning är att vi ska bestraffa de sjuka och arbetslösa med sämre ersättningar. Men det skapar inga nya jobb. Risken är snarare, som förra gången landet tvångsmatades med denna borgerliga medicin, att vi ökar utslagningen från arbetsmarknaden.

Den borgerliga chockterapin skapade den gången rädsla, oro och bristande framtidstro; psykologiska faktorer som starkt bidrog till att 90-talskrisen blev så djup som den blev och att sviterna från den fortfarande inte är övervunna.