– Det är en fantastisk resa jag har fått vara med om. Jag kunde aldrig drömma om detta när jag började som ordförande för SSU-facket-klubben i Olofström i slutet på 1960-talet. Vi bildade klubben 1968, och året efter blev jag ordförande. Valberedningen hade ett annat förslag i ordförandevalet, men så var det någon som föreslog mig. Det blev lika i omröstningen och jag vann på lotten. Vad som hänt om jag förlorat lottdragningen vet jag inte, säger Göran Johnsson.

På den vägen gick det sen. Han blev klubbordförande för verkstadsklubben på Volvo i Olofström och satt där i elva år. Dessutom var han ledamot i Volvo:s styrelse. I slutet på 1980-talet flyttade han till Stockholm och blev andre ordförande i Metall under Leif ”Blomman” Blombergs ledning. 1993 gick ”Blomman” till regeringen för att bli minister och i hans ställe trädde Göran Johnsson in.
– Det var jobbigt i början. Jag ställde mig frågan: hur ska vi bära oss åt? Vi hade motparter som inte ville ha några centrala avtal, och vi hade en arbetslöshet bland metallare på över 20 procent. Det tog ett tag att få grepp om styrningen av förbundet, men när jag väl fick det så tänkte jag – nu kör jag.

I efterhand uppfattar han dock att trycket från omgivningen kom att uppta mycket av tiden under de första åren. Många uppsägningar och att förbundet befann sig på kollisionskurs med den viktigaste motparten, Verkstadsföreningen, gjorde att annat arbete blev lidande.
– Jag prioriterade de interna fackliga frågorna för lite. Frågor som att värva medlemmar och verksamhet kom i skymundan. Under de första åren ägnade jag de interna organisationsfrågorna för lite tid.

23-dagsblokad
Göran Johnsson beskriver situationen under åren efter hans tillträde som ”trickig”. 90-talskrisen slog ut många svenska företag och ledde till massiva personalneddragningar. Samtidigt drev arbetsgivarsidan linjen att lönen skulle bestämmas i lokala och inte i centrala förhandlingar. Av facket beskrivet som ett systemskifte. I avtalsrörelsen 1995 rådde övertidsblockad i 23 dagar innan parterna kunde komma överens.
– Vi insåg att vi var tvungna att ta tag i lönebildningen. Vi hade haft dubbelt så  höga lönekostnadsökningar som omvärlden och devalveringspolitiken var vid vägs ända. Vi tog en debatt  bland medlemmarna som handlade om att stoppa systemskiftet och samtidigt få ordning på lönebildningen. Den diskussionen är den viktigaste jag varit med om att initiera.

Resultatet av diskussionerna blev industriavtalet. Avtalet där alla facken inom industrin och arbetsgivarna enats om en särskild förhandlingsordning för att nå centrala avtal med den uttalade ambitionen att löneökningarna inte ska hota industrins konkurrensförmåga. Det går  inte ta miste på Göran Johnsson tillfredställelse när han ger sin beskrivning av vad avtalet lett till.
– Industriavtalet satte stopp för systemskiftet och det har gett tre på varandra följande treåriga avtal som lågt räknat gett två-procentiga årliga reallöneökningar. Dessutom har vi levererat arbetstidsförkortning och alla avtalen har blivit klara i tid.
Göran Johnsson är inte ensam om att lovorda Industriavtalet. Göran Persson framförde vid IF Metalls kongress sitt ödmjuka tack till

Göran Johnsson för avtalet som statsministern anser hjälpte Sverige ur krisen. Men under hösten har det också framförts kritik. Från arbetarna på ABB har det riktats kritik mot samarbetet med tjänstemännen. De pekar på att de genomsnittliga tjänstemannalönerna ökat snabbare än arbetarnas.
– Det blir lite konstigt att tro att man får bättre löneutfall om man inte samarbetar med tjänstemännen. I de centrala avtalen har tjänstemännen fått lägre procentsats  än vi på Metallsidan. Bekymret är löneglidningen hos vissa tjänstemän, en del tjänstemän har fått mindre än arbetarna. Men det blir inte bättre utfall om vi skulle låta tjänstemännen plöja mark.

Skakar av sig kritik
Kritiken kommer dock inte bara från medlemsleden. Lennart Erixon, docent i nationalekonomi, hävdar att avtalet är feltänkt. Måttliga löneökningskrav ger inte fler jobb och höjda reallöner. Han hävdar istället att överdriven återhållsamhet kan skada näringslivet långsiktigt eftersom det bidrar till att sänka trycket på omvandling. Hans förklaring till de höjda reallönerna bland industriarbetarna är  ökad produktivitet till följd av massutslagningen av företag under 90-talskrisen och utvecklingen inom telekomsektorn, inte industriavtalet. Erixons kritik får dock inget fäste hos Göran Johnsson. Reallöneökningarna emanerar från industriavtalet. Att facket skulle krävt högre löneökningar i skenet av de internationellt sett höga svenska produktivitetsökningarna tror han inte skulle vara en framkomlig väg.
– Det finns en annan faktor som är väldigt viktig. När vi tittar på industrin ser vi en del företag som badar i pengar. De köper tillbaka aktier och har bonusprogram, hej och hå. På dessa  jobbar en fjärdedel av våra medlemmar. De andra tre fjärdedelarna jobbar i små och medelstora företag som har det ganska gnetigt. Man måste vara försiktig så att man inte tar ut mer i löneökningar än vad företagen kan bära. Vi kan inte sätta märke efter de mest lönsamma företagen för då skulle vi straffa ut mycket av de andra jobben.

Att detta skulle leda till minskat tryck på industrin att omvandla sig och en stelnad utveckling motsätter han sig.
– Skulle vi försöka pressa fram låt säga fem procentiga löneökningar och skita i det tre fjärdedelarna av företagen som klarar ungefär våra nuvarande löneökningar. Ja, då skulle vi få  ett våldsamt stort omvandlingstryck i form av arbetslöshet i de företag som blir utslagna. Det går inte att föra en sådan lönepolitik.

Sjöng lov
Med Göran Johnssons avgång försvinner en av industriavtalets arkitekter. Det går inte att ta miste på Göran Johnsson stolthet över att tillhöra denna grupp. Någon oro för att avtalet ska försvinna känner han inte. Och varför skulle han behöva göra det? Det nya IF Metall har i sin programförklaring skrivit in att det slår vakt om industriavtalet, och dess blivande ordförande Stefan Löfven sjöng avtalets lov på kongressen. Just IF Metall – sammanslagningen mellan Metall och Industrifacket – är den andra delen i arvego
dset efter Göran Johnsson. Det var för ett par år sedan som Göran Johnsson och Industrifackets ordförande Leif Ohlsson börjar dra upp planerna för det nya förbundet.
– Träffsäkerheten i resultatet och våra ursprungliga planer är mycket stor. Jag skulle vilja ge det 9 plus. Den enda anmärkningen är att vi inte kunde genomföra de två parallella kongresserna i våras. Då hade ombuden fått större inflytande än vad som nu blev fallet.

IF Metall träder i kraft vid nyår, och i samma veva upphör föregångarna. För Göran Johnsson börjar då livet efter ordförandetiden.
– Beläggningen i min kalender kommer att gå ner från 120 till 75 procent. Det finns alltid en risk att man tar på sig för mycket. Men helt klart kommer bördan att lätta, och det ska bli skönt att få en friare roll.
I planerna för nästa år ligger arbete för socialdemokraterna i valrörelsen nästa år, några styrelseuppdrag och att försöka hitta en gemensam linje gentemot Kina inom Internationella Metallfederationen. Göran Johnsson har fram till i höstas haft en plats i socialdemokraternas högsta  ledning, det verkställande utskottet,  och tidigare nämnts i diskussioner om ministerposter. Men några spekulationer om att följa sina efterträdare och ta plats i regeringen vid en socialdemokratisk regeringsombildning vill han inte ge sig in i.
– Jag spekulerar inte att det kommer en sådan fråga. Jag tycker att Göran Persson eller hans efterträdare ska leta bland lite yngre kandidater.