Ökad välfärd har varit det stående budskapet på riksdagspartiernas valaffischer under det senaste halvseklet. Men affischernas bildspråk har förändrats. Tidigare illustrerades välfärd ofta med arbetande människor. Sedan 1980-talet pryds affischerna med bilder som istället för tanken åt fritid, barn och avkoppling.

Det tycks som att välfärd har blivit synonymt med frihet från arbete. Samtidigt är riksdagspartierna eniga om att våra välfärdssystem bäst värnas och utvecklas genom ökad sysselsättning och fler arbetande timmar per sysselsatt.
Frågan är bara hur.

På 30 år har andelen människor i arbetsför ålder som ersätts via social- och arbetslöshetsförsäkringen eller socialbidrag nästan fördubblats, från drygt 11 till 21 procent. Under de närmaste 25 åren kommer andelen människor i arbetsför ålder att minska, medan andelen pensionärer ökar. Om försörjningsbördan för den arbetande andelen av befolkningen inte ska öka krävs att andelen människor som försörjs via offentliga medel minskar från dagens nivå på 21 till högst 15 procent. Vill vi samtidigt satsa på nya offentliga välfärdsreformer måste andelen minska ytterligare.

Ökar skatterna
Syftet med socialförsäkringssystemet är att det ska garantera människor standardtrygghet vid sjukdom, funktions-hinder, arbetslöshet, föräldraskap och ålderdom. Systemet ska främja ökad hälsa, jämlikhet och jämställdhet, och samtidigt vara en drivkraft som ökar vår arbetsvilja och vårt mod att pröva nya vägar. Systemet ska både öka antalet människor i arbete och hålla försäkringskostnaderna låga, vilket både arbetsgivare och arbetstagare vinner på. Det i sin tur ökar skatteintäkterna som kan användas till sjukvård, skola och äldreomsorg.

Men idag får systemet allt svårare att klara detta. Standardtryggheten i försäkringarna har försämrats genom karensdag, sjuklöneperiod, sänkt ersättningsnivå och oförändrat ersättningstak. Löntagarnas standardtrygghet blir allt mer beroende av avtalsförsäkringar, en utveckling som är särskilt allvarlig när allt färre har en fast anställning.
Inte heller har arbetskraftsdeltagandet påverkats positivt av socialförsäkringssystemet det senaste decenniet. I dag är omkring 770 000 människor antingen sjukskrivna eller förtidspensionärer, alltså drygt 13 procent av befolkningen i arbetsför ålder.

Självklart har också kostnaderna dragit iväg. Sjukförsäkringen beräknas i år kosta Sverige 115 miljarder kronor – då ingår enbart sjukpenning och förtidspension. Lägger vi till sjuklöneperioden, medfinansieringen och de kollektivavtalade sjukförmånerna så blir slutnotan 160 miljarder kronor.

Ett livspussel
Det är helt enkelt uppenbart att social-försäkringssystemet inte längre förmår att generera både välfärd och tillväxt i den utsträckning som det var tänkt när systemet sjösattes. Vårt social- och arbetslöshetsförsäkringssystem fungerar inte som omställningsförsäkringar som garanterar trygghet och främjar tillväxt, utan alltmer som avställningsförsäkringar.

Många hypoteser har lanserats för att försöka förklara dagens situation; sämre arbetsmiljö, ökad ohälsa och stress, svårigheter att få ihop livspusslet, fusk och brister i försäkringskassans villkorstillämpning och arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Jag vill hävda att endast de två sistnämnda hypoteserna har kapacitet att förklara den höga sjukfrånvaron i arbetslivet. En annan orsak, som dock sällan hörs i debatten, är att regering och riksdag har varit mer än lovligt trolösa mot själva försäkringsidén i
socialförsäkringssystemet.

Min slutsats är inte att problemen motiverar ett systemskifte, utan snarare en restaurering av systemet. I boken ”Behöver socialförsäkringarna en extreme makeover” skissar jag på hur ett sådant projekt skulle genomföras, några huvudtankartankar presenteras här.

Smidig lösning
Personalnedskärningar, dålig ledning och oklar organisation har under lång tid medverkat till att Försäkringskassan inte klarar att leva upp till enhetlig rättstillämpning vid bedömning av arbetsoförmåga, korrekta beslutsunderlag och acceptabla handläggningstider. Försäkringskassans kursändring efter förstatligandet är dock positiv.
För att ytterligare motverka onödiga långtidssjukskrivningar och öka rättssäkerheten bör rätten till sjukpenning omprövas var tredje månad, rehabiliteringsutredning inledas från och med tredje sjukveckan och vara klar inom två veckor, samt att handläggning av aktivitets- och sjukersättningen centraliseras.

Vägen till snabbare rehabilitering går via arbetsgivarnas bokföring. Det ska kosta att inte ta sitt ansvar för rehabiliteringen av medarbetare, vilket det inte gör idag. Ett smidigt sätt att ordna detta är att införa en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring för arbetsgivarna, som organiseras i form av kollektiv försäkring i respektive avtalsområde. Det ger en effektiv, rättvis och solidarisk lösning.

Ett ökat samband mellan avgifter och förmåner, både på system- och individnivå, skulle stärka försäkringsidén i socialförsäkringarna. På individnivå bör både ersättningstaket och ersättningsnivån höjas. Regeringen har utlovat en takhöjning för att slå vakt om försäkringens legitimitet. Med all respekt för detta motiv, så har jag svårt för en argumentation som så ofta definierar legitimitet utifrån höginkomsttagarnas situation. För hur legitim är dagens sjukförsäkring för låginkomsttagare? Med en inkomst på 16 000 kronor i månaden blir ersättningen efter 30 dagars sjukfrånvaro 12 180 kronor, alltså 76 procent av lönen. Efter skatt är det 8 500 kronor kvar till hyra, mat och övrigt.

En lucka mindre
Marginalerna för dessa löntagare är små. Drygt 40 procent uppger att de aldrig kan spara och 20 procent har upplevt ekonomisk kris under det senaste året. Många saknar också kollektivavtalade förmåner. Legitimiteten för låginkomsttagaren stärks inte av att privatanställda som tjänar mer än 300 000 kronor per år får högre ersättningar. Grupper som dessutom kan räkna med att få ta del
av det löneutrymmet som frigörs när deras avtalsförsäkringar inte längre behöver fylla ut nuvarande lucka.

Hur kan vi då förbättra standardtryggheten i sjukförsäkringen som dels ska leva upp till samma mål och värderingar, dels ha starka försäkringsmässiga inslag och vara samhällsekonomiskt hållbart? Lösningen kan vara att höja taket men låta ersättningsnivån minska med stigande inkomst. Se figuren. Trots att ersättningsnivån minskar mellan de olika inkomstnivåerna, höjs ersättningen för löntagarna jämfört med dagens system, det vill säga legitimiteten förstärks hos både låg- och höginkomsttagarna. Reformen kan finansieras med nuvarande sjukförsäkringsavgift, som historiskt har och kommer framöver att generera kraftiga överskott rakt in i statskassan.

Jag är övertygad om att dessa insatser förbättrar standardtryggheten och försäkringsmässigheten i socialförsäkringssystemet och därmed också fungerar som en drivkraft för ökad välfärd, jämlikhet och tillväxt.

Håkan Svärdman
Världsanalytiker hos Folksam