När detta skrivs är ännu inte klart hur omröstningen i Europaparlamentet om tjänstedirektivet har utfallit. Men det mesta tyder på att ledamöterna röstar igenom den kompromiss som den socialdemokratiska och den konservativa partigruppen enat sig om.

Det är isåfall en betydande framgång för fackföreningsrörelsen. Vikten av att skydda kollektivavtal och konflikträtten slås fast. Den kontroversiella ursprungslandsprincipen skjuts åt sidan. Det ska inte vara möjligt för ett tjänsteföretag som verkar i utlandet att smita från sin förpliktelser genom att hänvisa till hemlandets regler. Lönedumpning ska förhindras.
Evelyne Gebhardt, socialistgruppens rapportör, säger att nu ”gäller en enkel och logisk princip. Den som har rätt att bedriva tjänsteverksamhet i ett land får göra det också i andra länder. Men när arbetet utförs ska det ske enligt de regler som gäller i hemlandet.”

Det låter bra. Men riktigt så underbar är nog inte tillvaron. Om så vore skulle parlamentet uttryckligen ha skrotat ”ursprungslandsprincipen” och infört en ”värdlandsprincip”. Men en så tydlig viljeyttring ingår inte i kompromissen.

EU ska enligt fördragen verka för en fri rörlighet över gränserna av varor och tjänster. Men det är ett så allmänt mål att det inte går att tillämpa utan preciseringar av vad som menas. Inte minst handlar det om hur konflikter mellan nationell lagstiftning och EU-rätt ska avgöras. En minimalistisk tolkning av fördragen är att när det gäller tjänster så ska värdlandets arbetsmarknadslagar i princip ha företräde. Så länge dessa tillämpas lika för alla, både för löntagare och för företag oavsett hemland, så har värdlandets lagar företräde framför EU-rätten.

Folkets vilja
Med detta synsätt är det bara om – och endast då – värdlandet inför särregler för utländska arbetare och företag som EG-domstolen kan ingripa.  Med en sådan begränsning av EG-rätttens kompetensområde skulle medlemsländerna ha kvar den egna bestämmanderätten över arbetsmarknadslagarna. Det är uppenbart en sådan ordning som ländernas befolkningar önskar sig. Men så resonerar inte de som vill stärka  den överstatliga regleringen inom EU. De anser att fri rörlighet ingår i EU:s primärrätt. EG-domstolen är därför i princip överordnad. Den kan alltid överpröva ländernas arbetsmarknadslagstiftning, om den finner det nödvändigt.

Vi kan uttrycka konflikten mellan de två uppfattningarna så här. Enligt den första uppfattningen är länderna suveräna. De lånar bara ut lagstiftningsmakt på ett avgränsat område till EU. Enligt den andra uppfattningen är förhållandet det omvända. Det är EU som är suveränt. Det är EU som lånar ut lagstiftningsmakt till länderna, men EU kan alltid återkalla delegeringen av sin makt. Det är ett synsätt som omhuldas av maktfullkomliga Brysselbyråkrater och partipolitiserande EU-jurister. Hur denna konflikt ska lösas är dock inte en juridisk fråga. Det handlar om ett politiskt val. Facket har vunnit den första ronden i denna kraftmätning. Men om det också kommer att vinna nästa återstår att se.