På åttiotalet fällde Margaret Thatcher de bevingade orden: There is no alternative! Ståndpunkten blev i den anglosaxiska världen känd under akronymen TINA. I Sverige kom TINA att gå under namnet Den enda vägens politik. Särskilt starkt intryck gjorde TINA på intellektuella på vänsterkanten. Det blev på modet att kalla den ärevördiga tidskriften New Left Review för What’s Left Review? Underförstått: inte mycket!

Märkvärdigt nog lyckades vissa f.d. vänstermänniskor i vårt land, som anslöt sig till TINA, lansera sig som ”förnyare” av vänstern. Det nya var just föreställningen att kapitalismen hade segrat för gott. På sin höjd fanns nu utrymmet för vissa lindrande politiska insatser. Vi blev alla fördummade. I brist på alternativa idéer dog den radikala systemkritiken bort i samhälls- och kulturdebatt. Och det har inte blivit bättre sedan dess.

Den som tar del av agitationen inför årets valrörelse känner hur TINA behåller sitt grepp över själarna. Men är den riktig?
Nej, hävdar David Schweickart, amerikansk matematiker och filosof, verksam i Chicago. Vad vi än må tänka om kapitalismen så är det ren dumhet att påstå att det inte skulle finnas några alternativ.
Det är fel om man ser på den internationella utvecklingen. De stora framsteg som sker i världen i dag, då det gäller att höja människor ur fattigdom, åstadkoms med något annat än renodlad kapitalism.

Fel måtto
Här dominerar förstås den kinesiska modellen med dess kombination av auktoritärt styre, socialism och marknadsexperiment. Men det är också fel i så måtto att det finns åtminstone en teoretisk (socialistisk eller kommunistisk eller vad vi nu vill kalla den) modell, som vid ett jämförande studium ter sig oerhört attraktiv. Den förefaller kunna lösa några av kapitalismens mest iögonfallande problem och den har olika uppenbara moraliska företräden, som gör att vi måste ta den på allvar. Schweickart presenterar den själv i boken After Capitalism (Rowman and Littlefield, 2002).

Vad är det då Schweickart tycker att vi borde sätta i kapitalismens ställe? Modellen kan bäst beskrivas som marknadssocialistisk. Jag måste tillstå att jag alltid hyst en djup skepsis inför olika marknadssocialistiska modeller.
De måste snart återvända till kapitalism, har jag tänkt. Men Schweickart har övertygat mig om motsatsen. Hans variant förefaller immun mot kapitalistisk smitta.

Enkelt kan den beskrivas genom en jämförelse med såväl traditionell kapitalism som sovjetisk realsocialism. Kapitalismen kännetecknas av individuellt ägande av produktionsmedlen, produktion för en marknad, och förekomsten av lönearbete (arbetsmarknad).

Kapitalismens konkurrent
Den sovjetiska socialismen avskaffade det individuella ägandet av produktionsmedel och ersatte marknaden med planering —
men behöll arbetsmarknaden. Schweickerts modell bygger på gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen, produktion för en marknad och avskaffande av arbetsmarknaden (till förmån för kooperativ som hyr produktionsmedel från staten).
Modellen nagelfars i boken och framstår, så långt det är möjligt att bedöma dessa ting abstrakt, som en lovande konkurrent till kapitalismen. Vissa fördelar är ovedersägliga. I stället för rådande diktatur på arbetsplatserna träder demokrati. De arbetande är inte anställda i ett företag, utan medlemmar i det, med fulla demokratiska rättigheter.

Man betalar skatt på de produktionsmedel man använder och sedan investeringar och avskrivningar gjorts delar man på vinsten.
Med stöd i empirisk forskning visar Schweickert att detta inte bara är demokratiskt tillfredsställande, utan förmodligen också effektivt. Sparandet i denna modell är bara en form av uppskjuten konsumtion. Investeringarna kommer ur skatt (enligt Keynes recept), inte från sparande. De fördelas av olika investeringsbanker på nationell, regional och kommunal nivå. Existerande företag, liksom nya entreprenörer, kan låna pengar i dessa banker.

Politikerna kan uppsätta vissa restriktioner för hur investeringarna får göras, men inom de ramar som på så vis uppställts, gäller rent affärsmässiga principer. Den bankpersonal som sköter utlåningen får betalt i proportion mot hur väl de lyckas. Då medlen för investeringarna hämtas ur skatter (på produktionsmedel), inte ur sparande, blir systemet robust. Kapitalismens nervösa kristendenser avskaffas. Företagen i modellen har en tendens att växa i storlek, så länge det finns skalfördelar att göra. Då kan ju avkastningen per anställd ökas.

Rik klick
Men bortom den punkten finns ingen drivkraft att expandera (ett kapitalistiskt drivet företag tenderar däremot att växa ända till de punkt då det inte längre går att öka den totala vinsten). Problem med osund tillväxt, byråkratisering och monopolisering kan därmed lättare hanteras än under kapitalism.

Om ett företag inte kan betala av staten stipulerade minimilöner måste det träda i likvidation. Produktionsmedlen återgår till staten; de arbetande hade dem endast till låns. Inga problem, alltså, med kapitalflykt. Systemet garanterar inte arbete åt alla, men då det också finns en statlig sektor, med ansvar för sjukvård, utbildning och liknande, så bör det vara möjligt att på politisk väg garantera arbete åt alla. Systemet garanterar inte ekonomisk jämlikhet, men undviker uppkomsten av en rik klick av medborgare, som i praktiken kan sätta den politiska demokratin ur spel.

En utopi? Kanske, kanske inte! Diskussionen har inte ens börjat. Man skulle önska att boken snarast kommer ut i svensk översättning. Man skulle önska att de olika partiledarna, med boken som utgångspunkt, av självständigt tänkande reportrar grillades med frågor om hur de ser på ekonomisk demokrati, arbetslöshet och ekonomisk effektivitet.

Torbjörn Tännsjö
Frilansjournalist
Maila redaktionen