NY BOK. Marknaden håller på att ta över också den mest privata delen av våra liv. Vi kan köpa – eller tror att vi kan köpa – till och med en mors eller mormors ömhet och omsorg. Även om vi måste muta fattiga människor från tredje världen för att få vad vi behöver.

Det hävdar Arlie Russell Hochschild, professor i sociologi vid Kalifornienuniversitetet. I en ny bok, The Commercialisation of Intimate Life (University of California Press), säger hon att vuxna människor i de rika ländernas medelklass inte orkar eller hinner med allt de anser att privatlivet bör innehålla.

Det amerikanska samhället erbjuder allt flera tjänster typ Rent-a-Mom – hyr en mamma. När verklighetens mammor och pappor inte längre klarar av karriärens krav i kombination med traditionella förväntningar, då kan Rent-a-Mom träda in och rädda situationen. Den hyrda surrogatmamman ställer upp med tjänster som bullbak och godnattläsning av sagor.
Man kan även hyra en mormor. Hon får inte verka alltför ungdomlig – helst bör hon ha snövita lockar och skära kinder. Och hon tar över när den biologiska mormodern eller farmodern är alltför uppslukad av yrkeslivet eller andra intressen för att kunna hjälpa till.
En annan nyuppfunnen tjänst kallas Rent-a-Daughter. Här rör det sig om en vuxen dam som till exempel kan besöka en jobbig mor, så att den verkliga dottern slipper.

Filipinska blir modell
Så kan allting köpas eller säljas? frågar sig Hochschild. Och under kapitalismens villkor blir svaret förmodligen ja. Men hon inser att ytterst är det bara företagen som gynnas av dessa nya typer av tjänster. Här kommer Hochschild in på sin egen uppmärksammade essä The Nanny Chain (Barnjungfrukedjan). De ekonomiskt gynnade klasserna har alltid kunnat hämta tjänstefolk från lägre samhällsskikt. I viss mån är det så än i dag, men nu är sammanhangen globala. Typfallet är den filippinska kvinna som tar hand om en karriärfamiljs barn i USA. Ofta har hon en egen barnkull i hemlandet och måste ordna med barntillsyn där.

De invandrade barnjungfrurna är lågavlönade. Ändå tjänar de betydligt mera än de skulle kunna göra i sitt eget land. Och normalt sänder de hem pengar varje månad, så att deras egna barn kan få till exempel en rejäl skolgång, böcker och datorer.
Men det finns också stora nackdelar, särskilt känslomässiga. Att överge sina egna barn är deprimerande. Och barnflickorna har
sällan möjlighet att åka hem på besök. Arbetar de svart, vilket är vanligt, så har de hur som helst ingen lagstadgad rätt till semester.

Marx skrev om mervärdet i ekonomisk mening som någonting kapitalisterna pressar ur arbetarklassen. Hochschild använder hans term ”mervärde” i bildlig mening. Hon hävdar att de rika länderna tvingar ett känslomässigt mervärde ur de fattiga.
Hochschild sätter in i ett globalt sammanhang mycket som annars ofta betraktas som trivialt – barnomsorg i hemmet, kvinnors fattigdom, människors privata känslor. Och det är djärvt av henne att se det ekonomiska och det känslomässiga som lika tungt vägande faktorer.

Titel: The Commercilalisation of Initmate Life
Författare: Arlie Russell Hochschild
Förlag: University of California Press

Susanna Roxman
Frilansjournalist
Maila redaktionen