När LO:s ledning uppmanar Svenskt Näringsliv att inte partipolitisera partssamarbetet tar sig den som är det minsta historiskt kunnig sig för pannan. Ty historien är en helt annan än den Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson tecknar i LO-Tidningen nummer 5 2006. Av det följer också att deras beskrivning av dagsläget är helt missvisande.

Låt oss börja med historien. LO-ledningen hävdar att MBL tillkom därför att SAF ”vägrade att förhandla”.
Det stämmer inte. LO sa upp samarbetsavtalen som var baserade på Saltsjöbadsavtalet och vände förhandlingsvägen ryggen.
Arbetsgivarna hjälpte i slutet av 60-talet och början av 70-talet till att lösa många övergripande frågor i avtal och försökte hålla fast vid Saltsjöbadslinjen.

Men det gjorde inte LO. Skälen till att LO då övergav den svenska modellen med sin fasta bas i kollektivavtalade lösningar var två.
För det första var LO och fackföreningsrörelsen omskakat och försvagat av vänsterrevolten – ”1968”, LKAB-strejken – och för det andra innebar i synnerhet valutfallet 1968 – då socialdemokraterna för första och enda gången i sin historia fick egen majoritet – att ”den politiska vägen” framstod som det sätt på vilket arbetslivets villkor framöver skulle regleras. Den nye socialdemokratiske partiordföranden Olof Palmes tal om ”ekonomisk demokrati” innebar att den hävdvunna svenska modellen kom att te sig som inaktuell.

Den ”vägran att förhandla” som LO-ledningen talar om torde syfta på de ”förhandlingar” som ägde rum i de olika statliga utredningar som under denna tid utredde det som blev 70–talets nya svenska arbetsrätt.
Bilden av att arbetsgivarsidan vid denna tid var aggressiv eller avvisande stämmer inte alls, vilket bland andra Svante Nycander visat i sin inträngande bok ”Makten över arbetsmarknaden” (2002):
”Den viktigaste lagstiftningen under sjuttiotalets första hälft gällde arbetarskyddet, anställningsskyddet och styrelserepresentationen. I alla tre frågorna var fackföreningsrörelsen återhållande, initiativen togs på den politiska sidan. Betydelsefulla reformer beslöts i kollektivavtal och frånvaron av öppna angrepp från arbetsgivarna mot den fackliga sidan var påfallande under dessa år. (– – – ) Under första hälften av sjuttiotalet höll SAF fast vid att en beslutsför facklig centralorganisation var till fördel för näringslivet,
vilket man hade ansett sedan 1906. (– – –) Relationerna på arbetsmarknaden skadades svårt under sjuttiotalet. Ju mer staten tog kontrollen över spelreglerna, desto svagare blev incitamenten för parterna att komma överens.
Att SAF började uppfatta starka löntagarorganisationer som något negativt var ödesdigert ur facklig synvinkel. De äldre inom LO förstod vad som stod på spel men förmådde inte hålla emot trycket från den politiska sidan.”

Mina personliga erfarenheter av relationerna mellan parterna började några månader före storkonflikten 1980 och åren därefter handlade i hög grad om striden om löntagarfonderna, en strid som hade sitt upphov i LO.
Att hävda att löntagarfonderna var ett arbetsgivarpåfund skulle ligga helt i linje med historieskrivningen som LO-ledningen ägnar sig åt. Jag har dock en annan bild. Jag kunde också på nära håll följa hur LO allt mer partipolitiserades.
I Danmark där man under 1900-talet inte alls hade en så dominerande socialdemokrati som i Sverige övergav fackföreningsrörelsen inte kollektivavtalslinjen. De skiftande majoriteterna i folketinget gjorde värnet av kollektivavtalssystemet naturligt. Det har lett till att Danmark idag inte har den skadliga arbetsrättsliga lagstiftning som vi har, men väl att arbetslöshetsperioderna är kortare och flexibiliteten på arbetsmarknaden sund.

Under 1980–talet växte inom arbetsgivarleden insikten om att en återgång till Saltsjöbadslinjen var otänkbar, eftersom det inte fanns ett LO som var intresserat av en sådan stabil ordning. Det var ingen lätt process. Det gick inte snabbt, men 1990 var det dags att ta farväl av de centralt samordnade avtalsförhandlingarna. Samtidigt intensifierades diskussionerna om en flexiblare lokal lönebildning baserad på avsevärt mindre centralstyrande kollektivavtal.
Den svåra ekonomiska krisen i början av 1990-talet – en följd av långvarig misskötsel av svensk ekonomi bland annat genom en illa fungerande lönebildning – ledde till en viss tillnyktring. Här togs det viktigaste initiativet av industrins fackliga organisationer – en process som ledde fram till industriavtalet. Det är således på förbundsnivå och inte på huvudorganisationsnivå som förnyelsekraften funnits.

Om LO värna vill kollektivavtalen borde LO kräva att regeringen stoppar de nya arbetsmarknadslagar som nu förbereds. De hotar inte bara jobben, de minskar också arbetsgivares tilltro till kollektivavtalen.
LO har nu inlett en kampanj för kollektivavtalen. Detta arbete anförs av LO-utredaren Ingemar Göransson, mannen som i TV den 5 juli förra året jämförde behandlingen av de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm med att ”bära ut sopor”:
– Vi i facken försöker hålla ordning. Det är som att bära ut sopor. Det tar aldrig slut. Men man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för de blir det bara sopor överallt.

Men oavsett sådana omdömeslösheter så bygger LO-kampanjen på en felsyn. Svenskt Näringsliv och dess arbetsgivareförbund har hittills varit mycket bestämda med att vi slår vakt om kollektivavtalen. De gör det möjligt att i direkta förhandlingar mellan parter – och utan inblandning från regering och riksdag – komma överens om sådant som passar arbetslivet och även enskilda
branscher.

Men nu aktuell lagstiftning, bland annat om rätt till heltid för deltidsanställda, är ett direkt brott mot denna princip. Det som sker nu liknar vågen av arbetsrättslig lagstiftning på 70-talet. Mycket av den lagstiftningen var och är direkt skadlig för arbetsmarknaden och gör att arbetsgivare drar sig för att anställa. Rätten till heltid – som enligt lagförslaget ytterst kan komma att avgöras av domstol – hårdare bestämmelser för visstidsanställning och ökat rehabiliteringsansvar i företagen minskar ytterligare företagens intresse för att anställa.

Ska kollektivavtalssystemet kunna bestå borde LO:s ansträngningar inriktas på att stoppa dessa lagförslag. LO skulle kunna värna kollektivavtalen bättre genom att gå med på moderniseringar, inte minst när det gäller hur konflikträtten utnyttjas. Svenskt Näringsliv har visat på de många exempel på missbruk av konfliktvapnet som inträffat under senare år. Industriavtalets
parter har insett vikten av ansvarsfullt agerande, men det finns också fackförbund, som beter sig som kollektivavtalens ”dödgrävare”.
LO–ledningens inlägg är ett partipolitiskt inlägg. Svenskt Näringsliv bedriver ingen partipolitisk verksamhet, men däremot drar vi oss inte för att stå fast vid de uppfattningar som omfattas av en stor företagarrörelse. Våra uppfattningar är väl förankrade. Företagar-Sverige är måttligt intressserat av det som LO-ledningen tycks så förtjust i – politiskt spel för galleriet. Företagar-Sverige vill ha vettiga villkor för att kunna bedriva sin verksamhet. Det finns inget konstigt här – och framför allt inga politiska motiv.
Skulle LO kunna hitta tillbaka till den svenska modell man övergav åren kring 1970 ? Att döma av LO-ledningens debattartikel är svaret nej.

Janerik Larsson
Vice vd Svenskt Näringsliv

Läs Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausons debattinlägg