Symbol för det goda livet
NY BOK. På bokomslaget är Eva Dahlgren helt klädd i vitt. Barfota och blundande ligger hon på en vit soffa i det vita avskalade rummet. Jag har sett bilden hur många gånger som helst – en kvinnlig stereotyp känd från livsstilsmagasins-s världen. Kanske motsvarar klichén den manliga rock- och konstnärsmyten.
För kvinnor som av tradition tagit hand om familj, sociala kontakter och som arbetar är det ju inte utlevelse och självförbränning som lockar – utan ensamheten. Hon som söker ett eget rum för att hitta sig själv har hög identifikationsstatus och bilder av den kontemplerande kvinnan är nästan lika säljande som den sexiga.
Under nästan två år får vi följa Eva Dahlgrens våndor när hon försöker skapa musik och text. Dahlgren krampar inför uppgiften att skapa sånger som hon vill ska ackompanjera ett helt bad utan att publiken trycker på fwf-knappen.
Drömmen om det rituellt lyxiga skumbadet är en variant av det egna rummet och en kvinnlig symbol för det goda livet. Det ovanliga med konstnären Eva Dahlgren är att hon verkar vara där.
Jag tänker på henne som Ulf Lundells ljusa dubbelgångare. De har sensualismen som gemensamt temperament med naturen som spegel och den kompromisslösa subjektiviteten har gjort dem till tacksamma parodieringsobjekt. Grabbarnas Uffe och kvinnornas Eva. De hängivna fansen följer deras livsresa. Men kvinnor gillar också Lundell precis som de intresserar sig för – och identifierar sig med – män överhuvudtaget.
Utrymme för tolkningar
Att just manlig homosocialitet beskrivs som ett problem beror på att vi faktiskt vill vara med män medan de sällan vill bli en del av en kvinnlig gemenskap. Det känns omöjligt att en man skulle identifiera sig med bokomslaget och känna samhörighet med Dahlgrens texter. Men kvinnorna känner igen det där rummet. De har också varit där eller längtar dit. I det abstrakta och vaga kan de tolka in egna erfarenheter i en process som män brukar avfärda som att älta eller vara negativ.
Där nakenheten inte behöver döljas men måste kläs i rätt ord utan att det är någon historia som ska berättas. För det händer väldigt lite i detta begränsade universum bortom metaforerna för de stora känslorna. Men Dahlgrens texter om förändring och ensamhet, längtan och kärlek är dialogiska till sin karaktär. Ett samtal pågår om det som på ytan verkar vara för banalt och
personligt.
Trots Dahlgrens våndor är det svårt förstå varför hon vill kalla sin dagbok för larmrapport, ett varnande exempel så hon nästa gång vet vad skapandeprocessen kostar. Hon blottar sig både i bok och på scen, men utan att blöda, utan ens en rispa på huden. Liksom Lundell blir hon rastlös och deprimerad. Hon vill bryta rutiner och längtar också efter ett hus vid Medelhavet. En könlös längtanssymbol som mist sin kulturella exklusivitet och blivit allmän egendom hos urban välbeställd medelklass. För Dahlgren lever ett privilegierat liv med kärlek, god mat, vin, vänner och resor.
Stinker bakfylla
Demonerna är hanterbara och hon behöver inte fly som romanfiguren Ulf Lundell, ständigt på väg alltsedan Jack Kerouack gjorde flykten till en manlig vision eller nödvändighet. Men så finns det heller ingen kvinnlig motsvarighet till konstnären. Han som måste överge kärnfamiljen för att supa, knulla och skapa. Han som stinker bakfylla och opålitlighet men som på grund av eller trots det utgör en oemotståndlig magnet för båda könen.
Det finns inga män som skulle ursäkta allt för att bli älskad av en sådan kvinna. Ingen skulle stå ut med den kvinnliga bohemen –med monomanin, den svartvita världsbilden och de egocentriska utläggningarna. Därför att hon är kvinna kan/måste Eva Dahlgren skapa inom familjen, ha nära relationer, umgås med släkt och spela tennis med sin frus pappa. Livet är precis som omslagsbilden, som hämtad ur Månadsjournalen.
Ensamheten är Ulf Lundells livsluft, som man och arbetarklass, därför är han också prisgiven åt den omöjliga kärleken. Dahlgren lever sedan tio år i ett äktenskap och hennes ensamhet är kvinnlig, nämligen en exklusivitet. Och ofta vet hon att livet inte blir bättre än så här – och är lycklig.
Titel: Hur man närmar sig ett träd
Författare: Eva Dahlgren
Förlag: Pirat Förlaget
Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Maila redaktionen