När staten svindlade sina trotjänare
SISTA ORDET. Vid sidan av Storbritannien är Sverige det land som avreglerat och privatiserat flest verksamheter som tidigare drivits i offentlig regi. Förhoppningen har varit att ökad konkurrens ska leda till lägre priser.
I vissa fall har det också blivit resultatet. Mobiltelefonin och flyget kan nämnas som två exempel på tjänster som blivit billigare när fler aktörer tävlat om kunderna.Men att vissa gamla affärsverksmonopol var otidsenliga betyder inte att alla var det. På många områden är de samhällsekonomiska vinsterna av avregleringen högst tvivelaktiga. När det gäller järnvägar, post och energiförsörjning tycks den till och med ha lett till fördyringar.
Ett annat nedslående faktum är att mycket av avregleringens vinster inte uppstått genom en smartare och mer rationell produktion utan genom att de anställda fått sämre löner och arbetsvillkor. Ett exempel på det senare är de äldre anställda inom gamla SJ och Televerket som svindlats på sina pensioner. Anställda som började arbeta vid dessa verk före 1991 hade enligt avtal rätt till pension vid 60 års ålder.
Pensionsrätten hade de tjänat in genom att avstå från löneökningar. De har ofta haft monotona eller fysiskt tunga jobb som telemontörer och tågstädare och ofta arbetat skift eller på nätterna.
Många av dem upptäcker nu till sin bestörtning att deras pensionsrätter förskingrats i samband med att deras arbetsplatser, ofta i flera steg, lagts ut på privata entreprenörer.
Förklaring inte ursäkt
De nya bolagsledningarna i de gamla affärsverken har varit medvetna om försnillningen. Outsourcingen har de använt till att sanera den egna balansräkningen. Genom att smita från pensionsåtagandena har de i ett nafs kunnat förbättra det egna bolagets ställning. Se så duktiga vi har varit, har de sedan sagt till den statlige ägaren och som en klapp på axeln fått den egna vd-pensionen höjd.
På juridiska grunder har det varit svårt att komma åt fusket. De gamla pensionsavtalen var utformade utifrån antagandet att SJ och Televerket skulle bestå som statliga företag och pensionsätterna var inte införsäkrade därför att staten alltid anses betala sina räkningar.
Det är för all del möjligt att de näringsministrar och riksdagsledamöter som entusiastiskt hejat på avregleringen varit så aningslösa eller så vilseförda av sina tjänstemän att de inte förstått den skamliga hanteringen. Det är i så fall en förklaring, men ingen ursäkt. De politiskt ansvariga har under resans gång inte heller ansträngt sig över hövan för att rätta till felen.
Den bistra sanningen är att flera tusen statliga trotjänare lurats på sina pensioner med det politiska systemets underförstådda godkännande. Bedrägeriet hade inte kunnat genomföras om våra politiska företrädare hade bevakat sina väljares pensionsrätter lika noga som de bevakar sin egna.