Det går bra för Sverige. De flesta kurvor pekar åt rätt håll. Sysselsättningen tar äntligen fart och statsfinanserna visar överskott. Vi har också kunnat ta del av undersökningar som visar att svenska företag hamnar i Europatoppen i viljan att nyanställa och att de svenska företagen förväntar sig högst tillväxt i Europa.

Det är ingen inhemsk skrytvals. Den franska tidningen Le Monde anser att Sverige har en tillväxt, sysselsättningsgrad och ett budgetöverskott som gör andra europeiska länder gröna av avund. EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso kallar Sverige för en av de mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen och benämner vår modell en ”lyckosam modell”.
Fackföreningsrörelsen har bidragit med att växla ned de höga nominella löneökningarna för att inte äventyra konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd. Löneökningarna i Sverige är i takt med övriga Europa. Sverige har idag en ekonomi där inflationen är bland de lägsta i Europa och förutsättningarna för företagande stabila. Vårt system klarade att hantera omställningen till en ny ekonomisk ordning i vår omvärld.

Vi har också som parter på arbetsmarknaden klarat förhandlingar om omställningsavtal och avtalsförsäkringar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar bra och har ett starkt stöd i det svenska folkdjupet.
Det tycker vi att arbetsmarknadens parter kan känna en viss stolthet över. Vi har varit med och bidragit på ett konstruktivt sätt. Antalet strejkdagar är bland de allra lägsta i Europa. Den stabilitet och de förutsättningar för likabehandling av såväl löntagare som företagare som kollektivavtalen ger är starkt bidragande till den positiva utvecklingen.

Men verkligheten är givetvis inte problemfri. Därför sträckte vi i höstas ut en hand till Svenskt Näringsliv, SN, för en konstruktiv diskussion kring frågeställningar som är helt avgörande för den ekonomiska utvecklingen framöver. Det handlar om att förbättra yrkeskunskaperna för att bibehålla konkurrensförmågan. Det handlar om att fortsatt stärka omställningstryggheten så att acceptansen för strukturomvandlingen kan fortsätta. Vi måste också få en dialog om hur vi kan minska de osakliga löneskillnaderna och om hur arbetslivet ska bli fritt från diskriminering. Det är bara några frågor som löntagarna förväntar sig lösningar på och som parterna har ett ansvar för att lösa.

Olika uppfattningar
Våra medlemmar och säkert också medlemsföretagen i SN har organiserat sig i sina respektive organisationer för att få problem lösta. De är mest av allt intresserade av att få resultat. Det är något helt annat än att ständigt söka konflikt som åtminstone tillfälligt tycks ha blivit det överskuggande temat för delar av SN:s ledning.

Att mot bakgrund av vår beskrivning söka konfrontation kring konfliktreglerna är utmanande. Men tyvärr verkar de partipolitiska preferenserna hos Urban Bäckström prägla opinionsbildningen istället för vad som är bäst för SN:s medlemsföretag. Att vi är socialdemokrater och att Urban Bäckström är moderat är väl känt, men det får inte leda till att partssamarbetet partipolitiseras.

Vi har inte samma uppfattning om vad som måste göras, det tillhör spelets regler. Vi har likväl ett gemensamt intresse av att finna
lösningar som kan accepteras av båda parter.
”All lagstiftning sedan 1970 borde nollställas”, är ett av utspelen. Det skulle innebära att lagen om anställningsskydd skrotades. Förtroendemannalagen skulle gå samma öde till mötes. Det skulle innebära slutet för Medbestämmandelagen och lagen om
styrelserepresentationen.

Dessa utspel gör SN i ett läge när vi har rekordhöga aktieutdelningar. Om företagen inte väljer att investera utan låter pengarna strömma ur företagen kan det komma en reaktion i nästa avtalsrörelse.
Och tror verkligen Bäckström att mer än 200 000 fackligt förtroendevalda skulle stå med mössan i hand och acceptera detta? Det skulle bli konfrontationer av ett slag som vi inte har sett i Sverige på många, många år. Det kommer att leda till fler konflikter och ökade sociala spänningar som i förlängningen utgör ett allvarligt hot mot hela lönebildningen.
Varför är anställningsskyddet lagreglerat? Varför har vi idag en medbestämmandelagstiftning? Svaret är att SAF inte ville eller
hade mandat att förhandla om detta. Det blev lagstiftning för att de vägrade att förhandla.

Valårets betydelse
För ytterst handlar allt om demokrati. Människor som upplever orättvisor i arbetslivet påverkar först sina fackliga organisationer och får demokratiska beslut om att driva frågan. Facket får uppgiften att driva kraven i förhandlingar. Om parterna inte levererar resultat vänder sig samma människor till de politiska partierna. Om parterna inte förmår att tillsammans att forma ett arbetsliv som motsvarar människors berättigade krav så kommer mängder av frågor att lösas genom lag istället för avtal. Frågorna försvinner inte bara för att man vänder dem ryggen. Vi hade helst sett att vi kunnat mötas i förhandlingar om rätten till heltid och kring företagshälsovården. När detta misslyckades blev trycket så stort att det politiska systemet nu hanterar dessa frågor.
Inom politiken tillhör det spelreglerna att markera åsiktsskillnaderna, särskilt under ett valår då väljarna förväntar sig tydliga alternativ. Det finns således ett egenvärde att markera skillnader i politiken som inte finns eller inte borde finnas i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Med alla dessa oövertänkta utspel riskerar vi att få ett klimat som gör att parterna inte kan
leverera det som förväntas av dem.

Varje dag möts nämligen fackklubbar och arbetsgivare på lokal nivå i förhandlingar om problem som måste lösas för att produktionen ska fungera och arbetsvillkoren vara så bra som möjligt. I de allra flesta fall går dessa förhandlingar smidigt.
LO har också under hösten tillsammans med SN enats om en rekommendation om en ordning för de utländska företag och arbetare som verkar på svensk arbetsmarknad.

Allt i syfte att säkerställa rimliga och rättvisa villkor. Det är svåra frågor som vi ändå kunde lösa gemensamt.
Valet står nu mellan konfrontation eller samförstånd och ytterst om att leva upp till det ansvar som våra medlemmar har rätt att begära av oss som parter. Om opinionsbildningshökarna på Storg
atan 19 tillåts ta över och vi därmed inte klarar att leverera överlämnar vi det ansvaret till de politiska beslutsfattarna. Det är att reducera såväl LO som SN till riksdagens åttonde och nionde parti. För oss är valet självklart. Vi vill fullfölja en tradition av samtal och överenskommelser. Det vet vi att många i näringslivet också önskar.

Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande

Erland Oluason
LO:s avtalssekreterare