EU ska värna strejkrätten
Byggkonflikten i Vaxholm har nu tagits upp av EG-domstolen. I veckan var det dags för parterna i konflikten och den svenska regeringen att redovisa sina uppfattningar. Arbetslivsminister Hans Karlsson var förtröstansfull om utgången av domstolsprövningen. Han ansåg att fackliga stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med utländska tjänsteföretag är fullt förenliga med EG-rätten.
Hans Karlsson har starka argument i sak. Vi bör hålla i minnet att i internationell rätt räknas strejkrätten till de grundläggande fri- och rättigheterna. Strejkrätten garanteras i ILO-konventioner, i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, EG-fördragen och i den svenska grundlagen.
I den mån regleringen av strejkrätten alls faller inom EG-domstolens kompetensområde handlar det främst om att klandra de länder som försöker inskränka de egna medborgarnas strejkrätt på ett sätt som står i strid med internationell rätt. En av domstolens uppgifter är alltså att garantera vidast möjliga strejkrätt.
Detta glöms ofta bort i den svenska debatten. Om vi alls ska behöva befara internationell kritik för våra arbetsmarknadslagar borde det vara därför att vi på en eller annan punkt begränsats strejkrätten alltför mycket. Sådana invändningar mot svenska arbetsmarknadslagar hörs sällan, fast de vore fullt möjliga och i vissa fall kanske också befogade.
I EU-rätten slås fast att social- och arbetsmarknadslagar beslutas av de nationella parlamenten. EU-rätten på dessa områden gäller viss skyddslagstiftning av minimikaraktär som alla länder är skyldiga att följa. För ett medlemsland finns dock inga hinder att föra en mer ambitiös socialpolitik än vad som görs i andra länder. EU-rätten utgår alltså från att de nationella arbetsmarknadslagarna är olika och kräver bara att de måste gälla lika för alla, också för utländska gästarbetare och för gästande tjänsteföretag. De ska ha samma rättigheter och skyldigheter som gäller för inhemska löntagare och inhemska företag. På så vis upprätthålls principen om likabehandling, vilket är en förutsättning för att tjänsteföretag ska kunna arbeta över gränserna.
Olaglig diskriminering
En viktig utgångspunkt för det så kallade utstationeringsdirektivet är därför att arbetare som tillfälligt är verksamma utomlands inte får särbehandlas. Om i svenska kollektivavtal skulle finnas en bestämmelse om att utländska arbetare ska betalas med lägre lön än svenska skulle det röra sig om olaglig diskriminering.
På samma sätt är skyddet för utländska företag utformat. Om ett svenskt fack för att utestänga ett utländskt tjänsteföretag av detta skulle kräva att det betalade betydligt högre löner än vad som gäller i kollektivavtalen för svenska företag skulle man kunna tala om otillåten diskriminering och EG-domstolen skulle kunna ingripa om vi inte själva stoppade ofoget.
Men ingen av dessa skyddsklausuler I EU-rätten kan utlösas för svensk del. De svenska fackens krav är ju att svenska löner och svenska avtal ska gälla lika för alla, såväl för svenska arbetare och företag som för gästande arbetare och företag.
Kollektivavtalen och fackens rätt att ta till stridsåtgärder för att få ett avtal är vår metod att upprätthålla den likabehandling som EU-rätten fordrar av oss. I andra länder är det staten som ogiltigförklarar utländska avtal som är sämre än de i det egna landet. I Sverige tycker vi dock att staten ska hålla sig borta från avtalsrörelserna. En del borgerliga debattörer i Sverige hoppas att EG-domstolen i Vaxholmsmålet ska genomdriva de inskränkningar av konflikträtten som de är för fega att själva våga förorda.
Det vore ytterst förvånande om domstolen valde den vägen. Inte bara därför att domstolen då skulle överträda sin kompetens – den har som framgått i princip inte att göra med hur länderna utformar sin arbetsmarknadslagstiftning – utan även därför att domstolen då skulle angripa de medborgerliga rättigheter som det enligt fördragen är unionens uppgift att värna.