Det kan inte ha undgått någon att de fyra borgerliga partierna har döpt sig själva till Alliansen. Det är väl okey, men det har också utgått ett fånigt påbud från en översmart valstrateg att man ska kalla regeringskoalitionen för Vänsterkartellen. Ursäkta mig, men vad är det för något?

Hoppas man att väljarna ska drabbas av associationsförvirring och blanda ihop socialdemokraterna med den colombianska knarkmaffian i Medellín eller vill man att Göran Perssons gestalt ska leda tankarna till skumma affärsmän som träffas i smyg för att planera blåsningar?

Jag har inte hört någon journalist undra över den borgerliga negativa definitionskampanjen. Varför har de inte frågat vad skillnaden är mellan allians och kartell, på vad vis orden avspeglar olikheter mellan regeringsalternativen?
Vi kan väl lika gärna konsekvent börja benämna borgarna Axelmakterna eller varför inte rätt och slätt De fyras gäng. För att leda väljarnas tankebanor i vissa riktningar föreslår jag också Björnligan, Warszawapakten, Apokalypsena fyra ryttare, Löjliga familjen eller Vargen och de tre små grisarna.

Tre små grisar
Valet kommer nämligen också att utvisa vilka av de tre borgerliga partiledarna som har ett så stabilt politiskt bygge att vargen Reinfeldt inte ska lyckas blåsa omkull det. Denna ulv i fårakläder använder de andra borgerliga partierna som lunchställen där han obehindrat kan käka upp deras väljare, växa och bli så fet som nu – hela 30 procent. De tre små grisarna försöker desperat profilera sig. Centern har nyligen föreslagit att alla skolor ska bli friskolor med minimal reglering och Kd vill införa en nannyjour i varje kommun. Vi väntar med spänning på Lars Leijonborgs och Mauricio Rojas nästa utspel – värderingstester i samband med medborgarskap?

Det är skandal hur smidigt Reinfeldt trätt på sig sin blida fåraktiga image utan skärskådan av medierna. I jämförelse med behandlingen av Lars Ohly har ordet silkesvantar fått en ny och spännande innebörd. Risken är överhängande att Fredrik Reinfeldt faktiskt inte har gett upp tanken på den nyliberala nattväktarstat som han argumenterade för på 1990-talet. Helt klart är att han av rent taktiska skäl väljer att inte låtsas om att han är råmoderat eftersom det helt enkelt inte funkar längre. Istället för att förespråka en mörkblå revolution har han blivit turkos reformist, steg för steg ska skattesänkningarna föra oss tillbaka till barbariet. Jag häpnar över att det är politiskt möjligt att inta en sådan position.

Tänk om Lars Ohly förordade idén om proletariatets diktatur men hävdade att utvecklingen dit skulle gå långsamt för att inte skrämma väljarna, för att de skulle få chansen att vänja sig. Jag tippar dock att hotet från fyraprocentsavgrunden snart kommer att utlösa försvarsreflexer hos de tre forna mittenpartierna och när de börjar värja sig mot den borgerliga kannibalen Reinfeld förvandlas Alliansen istället till Kvartetten som sprängdes.

Ann Charlott Altstadt
Journalist och författare