Det sägs att det i salooner i den gamla vilda västern fanns skyltar där det stod ”skjut inte på pianisten”. Syftet var att upplysa de ibland överförfriskade och tvära gästerna att de inte skulle skjuta själva pianisten. Det var inte hans fel att musiken var dålig, eller att pianot kanske var ostämt. Han gjorde nämligen så gott han kunde. Huruvida denna historia är sann eller inte ska jag låta vara osagt. Men likafullt har berättelsen fått bli en klok metafor för vem man ska ställa till svars för att olika samhällsproblem.

Jag har kommit att tänka på denna liknelse flera gånger under det gångna året. Ett exempel var för en tid sedan när jag medverkade i ett radioprogram som behandlade löneskillnader i Sverige mellan olika grupper i allmänhet och mellan män och kvinnor i synnerhet. Efter att ha redogjort för statistiken, analyserna och vilka fackliga och politiska åtgärder som behövdes kom så frågan: Varför har inte facket gjort något åt detta? Varför tjänar inte män och kvinnor lika mycket?

Alltså! Visst är det ett intressant fenomen att förebrå den kraft som blottlägger och arbetar mot orättvisorna, för att själva orättvisorna finns. Märk väl att frågor av detta slag sällan ställs till arbetsgivarna i den offentliga debatten – de som har den direkta makten att åtgärda problemen. Oavsett om det gäller löner, diskriminering eller andra former av oskäliga skillnader är det vanligt att fackföreningsrörelsen ställs till svars.  Att utsättas för denna form av förebråelser är inte lätt. Kampen mot sociala problem och orättvisor är själva grunden för en person med hjärtat till vänster.

Nödvändigt med självkritik
Självklart finns en ständig frustration över att orättvisor som i grunden beror på kapitalismen och marknadsekonomin fortfarande får så stort genomslag. Psykologiskt är det lätt att känna att man själv inte räcker till, att man som socialist alltid måste idka självkritik, och alltid grubbla och vara öppen för att pröva andra sätt att mota klassamhället.

Men det går inte att bortse från att vi lever i ett kapitalistiskt produktionssätt som både skapar och baserar sig på ojämlikhet. Sociala problem som klassklyftor, fattigdom, utslagning, rasism, könsförtryck och andra orättvisor är en inneboende beståndsdel i vårt ekonomiska system. Vi vet också att starka fackföreningar, kollektivavtal och en generös välfärdsstat är det som hittills bäst bekämpat dessa förbannade orättvisor.

I år är det val. Borgerligheten som vill ha större klyftor kommer att ställa arbetarrörelsen till svars för de klyftor som finns idag. Med hjälp av sin mediala överlägsenhet kommer de att utsätta pianisten för en formlig kanonad. Arbetarrörelsen måste dock inte bara spela på pianot. Vi har också stora ambitioner att också stämma det och förbättra de musikaliska arrangemangen till den skönaste musik.

Stefan Carlén
Förbundsekonom på Handels