”Socialdemokraterna är frivilliga fångar i sina egna problembilder”
Efter att i flera decennier bidragit till att välfärden blivit sämre så måste Socialdemokraterna ta strid för den svenska välfärdsstaten. Ett första steg är att frigöra sig från de finanspolitiska bojorna, det skriver Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen.
Från vänster: Daniel Suhonen, Åsa Plesner och Niklas Altermark.
KULTURDEBATT. Under de senaste fyrtio åren har den svenska välfärdsstaten förändrats i grunden. Det har blivit svårare att få ersättning från socialförsäkringssystemen och den offentliga sektorns andel av ekonomin har krympt. Trots att en stor och omfördelande välfärdsstat alltjämt har ett starkt stöd bland svenska väljare.
Vår forskning, som i dag publiceras i rapportform (Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet) av Katalys, visar på en viktig anledning till att det här kunnat ske.
I praktiken har det funnits en blocköverskridande samsyn kring att socialförsäkringarna behöver bli mindre generösa och att den offentliga andelen av ekonomin ska bli mindre.
Sedan början av 1980-talet har Socialdemokraterna rört sig åt höger på den politiska skalan. Partiet har övergett den keynesianska konjunkturpolitiken, idealet om full sysselsättning och genomfört en rad avregleringar.
Man har förvisso inte skurit ner lika ivrigt som borgerliga regeringar, men politiken har rört sig i samma riktning – bort från den traditionella socialdemokratiska välfärdspolitik som Sverige blivit så berömt för.
Detta avspeglas inte i den politiska retoriken. Sedan valvinsten 1982 och framåt har man kontinuerligt motiverat nedskärningar med argumentet att dessa är nödvändiga för att rädda välfärdsstaten.
Antingen håller man fast vid den strama finanspolitiken och rädslan för budgetunderskott. Man bör då vara tydlig mot väljarna med att man inte längre försvarar den traditionella socialdemokratiska välfärdspolitiken
Detta gällde vid de ekonomiska kriserna i början av 1980-talet, i mitten av 1990-talet och ett flertal gånger sedan dess:
- I valrörelsen 2014 lovar Socialdemokraterna ”en sjukförsäkring som går att lita på”. De har kritiserat Alliansens sjukförsäkringspolitik, som införde tidsgränser och hårdare bedömningar i sjukförsäkringen. När S vinner valen tar de bort den så kallade ”stupstocken” som begränsade rätten i sjukpenning i tid. Men strax därefter inför de istället 9,0-målet, som precis som halveringsmålet 15 år tidigare har till syfte att få ned sjukskrivningstalen utan att ändra lagen. ”Vi har inte råd att ha dessa människor sjuka”, förklarade Annika Strandhäll i en intervju från 2015.
Samtidigt femdubblades antalet avslag för långtidssjukskrivna.
- Under mandatperioden 2014 till 2018 domineras den funktionshinderpolitiska debatten helt av en fråga: kostnaderna för den personliga assistansen. Enligt regeringen tydde detta på ett ”överanvändande” och ”överutnyttjande” av assistans, och man gav Försäkringskassan i uppdrag att bryta utvecklingen av assistanstimmar. Syftet sades vara att ”pengar ska gå till rätt saker”. Resultatet blev att avslagsnivåerna på nyansökningar tangerade 90%.
Socialdemokraternas finanspolitiska ramverk sätter ett tak för hur mycket pengar staten får spendera och hur stor statskulden får vara. Förvisso försvårar detta välfärdspolitiska satsningar, men enligt de socialdemokratiska regeringarna har detta varit nödvändigt för att undvika allvarliga ekonomiska kriser.
Gång på gång har man på det här sättet argumenterat för att välfärdsstaten är hotad av kostnadsökningar, budgetunderskott och överutnyttjande av socialförsäkringarna. Den enda lösningen har varit att minska utgifterna – vilket därmed kan utmålas som ett försvar av välfärdsstaten.
Förenklat kan den här socialdemokratiska logiken sammanfattas i tre steg:
- Man utgår från att statliga budgetunderskott leder till att tillväxten minskar.
- Man utgår från att tillväxt är en förutsättning för fungerande välfärd.
- Nedskärningar inom välfärden som leder till att statens budget går ihop, uppfattas därför som ett sätt att värna välfärden.
Problemet är bara att den socialdemokratiska tankefiguren inte håller ihop.
När det gäller sjukförsäkringen ökade inte svenskarnas frånvaro på grund av sjukdom och det saknas alltjämt förklaringar till varför assistansens kostnader ökade. Ingen av dessa budgetposter riskerade att leda till skenande budgetunderskott. Snarare var detta en generell besparingspolitik.
Frågan som bör ställas är varför S drev denna politik.
Vi tror inte att socialdemokratiska politiker och strateger medvetet har lurat väljarna. Vår forskning pekar snarare på att de har blivit fångar i sina egna problembilder. Dessa problembilder syns idag tydligast i det finanspolitiska ramverket, som i den socialdemokratiska historieskrivningen är en garant för att inte 1990-talskrisen ska återupprepas.
Gång på gång har man på det här sättet argumenterat för att välfärdsstaten är hotad av kostnadsökningar, budgetunderskott och överutnyttjande av socialförsäkringarna. Den enda lösningen har varit att minska utgifterna – vilket därmed kan utmålas som ett försvar av välfärdsstaten
I strid med hur krisen ofta förklaras av forskare tycks man tro att budgetunderskotten orsakade lågkonjunkturen och att låg statsskuld kan hindra nya lågkonjunkturer. Men i själva verket populariserades idéer om krav på budgetbalans av nyliberala ekonomer som Friedrich von Hayek och Milton Friedman i slutet av 1970-talet av helt andra skäl. De ansåg att omfördelningspolitik blev väldigt svårt om ökade utgifter bara kunde finansieras med höjda skatter.
Då de här idéerna i praktiken har utgjort grunden för den Socialdemokratiska finanspolitiken är det kanske inte heller så konstigt att välfärdsstaten försvagas.
I realiteten innebär detta att välfärdssystemen inte har haft en stark försvarare i Sveriges riksdag. Det finns ett glapp mellan den välfärdspolitik som väljarna vill ha och den välfärdspolitik som erbjuds.
Nu är det inte forskares uppgift att bestämma hur politiska partier ska agera. Men vi noterar att den stundande socialdemokratiska partikongressen innebär en möjlighet att byta spår – och att en hel del röster inom partiet också argumenterar i denna riktning.
Antingen håller man fast vid den strama finanspolitiken och rädslan för budgetunderskott. Man bör då vara tydlig mot väljarna med att man inte längre försvarar den traditionella socialdemokratiska välfärdspolitiken.
Eller så följer man den kursändring som genomförts av länder som USA och Japan, där åtstramningspolitiken ersatts med mycket stora offentliga investeringar.
Det skulle innebära betydligt större möjligheter att föra en politik som partiets medlemmar och väljare faktiskt vill ha.
Rapporten: Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet, släpps i dag av tankesmedjan Katalys och finns att läsa på www.katalys.org
