”Regeringen har dansat i neon med nyliberaler”
Annie Lööf lyfte i början av sin karriär fram Margaret Thatcher som sin stora förebild. Nu har Centerpartiet lyckats med den brittiska järnladyns konststycke; att få motståndaren att driva den egna politiken, skriver Ida Gabrielsson.
Ida Gabrielsson.
DEBATT. Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher ska ha sagt att hennes största politiska bedrift var Tony Blair och New Labour. 1997 besegrades Thatchers Tory-parti och Socialdemokraterna vann valet, men järnladyns politiska inriktning låg fast.
Inom den europeiska socialdemokratin hyllades Blair. Äntligen hade någon brutit de konservativas regeringsinnehav. Tilltron till marknadskrafterna och globaliseringens välgörande effekter var stark, och det blev kärnan i New Labour.
Finanskapitalismen ansågs svår att tygla och omfattande privatiseringar tilläts bestå. Blair återställde inte de fackliga rättigheterna som Thatcher inskränkt och avståndet till fackföreningsrörelsen växte.
Till BBC sa Tony Blair i samband med Thatchers bortgång att han såg det som att han snarare byggde vidare på hennes projekt än försökte vända landet i en ny riktning. I vissa frågor var hon helt enkelt ”kreditstark” menade han.
I dag, 25 år senare, är det få inom arbetarrörelsen som tror på den ”tredje vägen” som Blair representerade. Löntagarkollektivet som helhet hängde aldrig med i de högutbildades klassresa och marknadskrafterna visade sig leva sitt eget liv.
Januarisamverkan är nu död och begraven. Ett liknande avtal kommer aldrig att återuppstå så länge Vänsterpartiets mandat krävs. Gärna samarbete på lika villkor, där C är ett av flera partier i en vänsterallians. De får ta seden dit de kommer
Det ”nya” Labour har inte haft premiärministerposten på 11 år. Förändra er eller dö, uppmanade Blair sitt parti på kongressen 1997. Och visst förändrades partiet, men det lyckades i sin tur inte förändra samhället. Så till sist kände arbetarväljarna inte igen sitt parti.
I samband med sommarens regeringskris skrev DN Kulturs Björn Wiman en flitigt delad text om ”föraktet mot gråskalor i politiken” (DN, 26/6). Historiskt har, menade han, hatet mot socialdemokratin kommit från både höger och vänster.
Högersidans avsky mot Olof Palme var stark och från den sektvänster som, trots sin svaga förankring i LO-kollektivet, hävdade sig vara ”arbetarklassens enda representanter” var kritiken hård. Skillnaden mellan dåtidens kritik och dagens, är att kritikerna nu utgörs av de som älskat socialdemokratin mest.
Den bild som Wiman skisserar stämmer helt enkelt inte med vad som skett under mandatperioden. Snarare än att bedriva en reformpolitik i den gråa skalans nyanser har regeringen dansat i neon tillsammans med januaripartierna. Januariavtalet var ingen samförståndshandling, det var ett nyliberalt manifest med udden inriktad mot arbetsrörelsens hjärta.
”Hatarna” är flera LO-förbund och Hyresgästföreningen, inte en vänstersekt som håller studiecirkel om revisionismens svek.
Risken är att vägen krattats för just det som samarbetet skulle stoppa. Väljarna har nu i stort sett två högerblock att ta ställning till, ett anständigt nyliberalt och ett konservativt högernationalistiskt.
Långt innan valet lyfte Stefan Löfven drömmen om att regera med C, som om att det var det gamla bondepartiet han friade till. Men faktum var att det centerparti han senare skulle samarbeta med styrdes av Timbroeliten i Stockholm.
Alliansen uppbrott beskrevs i media som ett ”snilledrag”. C står nu fortsatt kvar på vänstersidan men det känns snarare som regeringen fått Svarte Petter på handen. För hur mycket socialdemokrati finns det kvar i de anständigas allians?
Det är inte hos höadeln i centern den nyliberala ideologin har starkast fäste. De konservativa krafterna som förespråkar samverkan med den forna Alliansen med SD:s stöd brinner inte för marknadshyrorna.
Det är det i stället Januariavtalets främsta förespråkare som gör, det vill säga de anständiga. Centerpartiets Martin Ådahl får som tackgåva för kampen mot LAS av centerstudenterna en tavla av en brinnande LO-borg. Och han är alltså ”the good guy”.
När den svenska högern triangulerar är syftet att få maximal utdelning för den i huvudsak gamla vanliga högerpolitiken. När socialdemokratin försöker sig på liknade manövrar innebär det istället anpassning högerut. Men vad är då poängen med att vinna?
Impulsen går att förstå: uttröttade av den långa regeringsbildningen och i rädsla för de högernationalistiska söker man stabilitet och samarbete. Men någonstans under mandatperioden måste det börjat kännas fel i magen.
Det är tveksamt om försämringarna i las hade kunnat genomdrivas av en borgerlig regering. Centerpartiet fick i stället Socialdemokraterna att göra det som Reinfeldts moderater aldrig vågade. När fackföreningsrörelsens egen regering utgjorde drivkraften var det omöjligt att stoppa förslagen om försämringar i arbetsrätten. Ett splittrat LO är resultatet.
Det är inte hos höadeln i centern den nyliberala ideologin har starkast fäste. De konservativa krafterna som förespråkar samverkan med den forna Alliansen med SD:s stöd brinner inte för marknadshyrorna
Vad centerns ställningstagande mot rasismen är värt vet vi ännu inte, eftersom de aldrig avkrävs att göra några kompromisser. ”Tack Annie” skriver Aftonbladets ledarredaktion mer eller mindre unisont på Twitter. Men Lööf har inte gjort någon egentlig sakpolitisk uppoffring, så vad är det vi tackar för?
”Det var en genial idé som Vänsterpartiet nu har förstört” sa Centerpartiets vice partiledare Anders W Johnson till mig i SR Gävleborg om regeringskrisen. ”Centerpartiet har tillåtit Socialdemokraterna regera endast för att de drev en borgerlig reformagenda”. Centerpartiet fortsätter att förbjuda förhandlingar inom det regeringsunderlag de självmant valt att ingå i, med motiveringen att de skulle få igenom mindre av sin högerpolitik. It´s democracy, stupid.
De som satt ”anständigheten” före skiljelinjerna i den ekonomiska politiken har idag majoritet. Resonemanget att ”60 procent av riksdagen är höger” förutsätter att SD:s valresultat räknas in i ett gemensamt högerblock. Men det finns inte något ”högerblock” som samlar majoritet i riksdagen.
Det är därför socialdemokraterna regerar. SD-toppen är beredd att sälja ut socialförsäkringarna så fort Moderaterna ber om det, men faktum är att i denna fråga är deras väljare ”vänster”. För att införa marknadshyror finns det inte en riksdagsmajoritet. Trots det tvingades regeringen att avgå för att Lööf inte kunde backa på 1 av 73 punkter.
C-väljares identitet är i dag” vänster”, i bemärkelsen att de prioriterar att hålla högernationalisterna borta högst. Det är därför C sällan pratar om sina faktiska förslag: inte ens deras egna väljare är med dem. En förkrossande majoritet av C-väljarna styr mycket hellre med S, V, MP än med en högerregering stödd på Sverigedemokraterna.
Någonstans måste man sätta ned foten. Om Centerpartiet går kommer de att lämna en stor andel väljare efter sig på vänstersidan av blockgränsen.
Nu går vi mot ytterligare en politiskt osäker period, med statsministeromröstning och budgetomröstning. Sjukförsäkringen ser ut att förbättras, tack vare press från vänster, men välfärden får inte tillnärmelsevis de resurser som krävs för att upprätthålla dagens nivåer. Något annat är förstås omöjligt, så länge Centerpartiet ständigt måste mutas med enorma skattesänkningar.
Långt innan valet lyfte Stefan Löfven drömmen om att regera med C, som om att det var det gamla bondepartiet han friade till. Men faktum var att det centerparti han senare skulle samarbeta med styrdes av Timbroeliten i Stockholm
Det finns större saker att förlora än enstaka val. Centerpartiet har lagt ut regeringsmakten på entreprenad och låtit socialdemokraterna vinna upphandlingen. C beställer och S utför.
Om en brinnande LO-borg är lämplig som politisk satir kan man tycka olika om. Men det är uppenbart att det som byggts upp av generationer kan trasas sönder så fort. Man kallar det samarbete.
Till sist äger man endast det man själv kan avgöra. Januariavtalet borde aldrig ha godkänts. Att som ensamt vänsterparti fälla avgörandet som kunde ha inneburit en högernationalistisk regering blev en för tung börda att bära. Arbetarrörelsens partier borde ha tagit det beslutet gemensamt.
Januarisamverkan är nu död och begraven. Ett liknande avtal kommer aldrig att återuppstå så länge Vänsterpartiets mandat krävs. Gärna samarbete på lika villkor, där C är ett av flera partier i en vänsterallians. De får ta seden dit de kommer.
Det är inte vänstersidans fel att deras forna samarbetspartners bildat en högernationalistisk allians och att mittens rike inte är mer verkligt än CS Lewis böcker om landet Narnia.
Det är dags att Lööf växer upp, och precis som i Lewis saga, komma ut på andra sidan garderoben.
Förändra eller dö.
