#QR-koden
är som Nåden;
lätt att få den,
svårt förstå den.
Har du kvar tron
på framtiden,
ta din smartphone
och så vrid den
mot symbolen,
hedersnålen,
ladda appen,
tryck på knappen,
och vips ska scanningen
visa dig sanningen!
Vid Första maj i Norrköping är demonstrationståget inställt.
Istället anordnas en familjesammankomst där Norrköpimgsfödda
Amy Diamond uppträder innan Magdalena Anderssons tal.
En rörelse utan rörelse
avlyssnar stillastående
förströelse och förförelse –
sockervaddsillamående.
– Det räcker ju med skvalet
som uppvärmning till talet.
Demonstrationer
ger fel associationer.
”Synen på tid och plats på landsbygden är på liknande sätt annorlunda i förhållande till cityvarelsens syn på sig själv.”
Poeten flyr upprepningen ute på landet, ser djävulen på väggen i Köpenhamn, citerar Pasolini och skriver en dikt.
Självklart borde hon ha varit uppmärksam. Men det hade varit så mycket sista tiden. Sista åren. Gunnars långa sjukdomstid, begravning och bouppteckning, det räckte mer än nog.
”Tyvärr har försäkringskassan betalat ut er makes pension fjorton dagar för mycket. Vi ber er därför…”
Brevet låg kvar på köksbordet då hon mödosamt reste sig, tog vattenkannan och gick över blommorna i vardagsrummet.
det blir inte enklare än såhär
vi kan inte röra oss närmare
gatorna är gator
fabrikerna är fabriker
människorna är människor
Jag ser dig sitta där i natten. Lite framåtlutad i soffan vid balkongdörren. Jag sitter också i natten, på sängkanten vid fönstret, utan att direkt veta varför jag plötsligt vaknat, ur en hemsk kallsup. Är det fågeln som försöker undvika att frysa ihjäl genom att hacka i sig fettet på min fönsterbräda jag lagt ut, denna metallblå natt när kvicksilvret går mot -20? Är det de hemlösa som bryter sig in i källaren i skräcken för att också de dö. Falla som stelfrusna, inte som fåglarna från träden landa mjukt i en snödriva; falla på gatan, spruckna läppar mot isen. Jag sitter på min sängkant, natten är stål och du sitter i din soffa på en annan plats i detta långa land.
I dialog med varandra, och med föregångare, i synnerhet Sonja Åkesson, skrev Jane Morén och Cecilia Persson under nio intensiva januaridagar och med sextio mil mellan sig (Stockholm–Lund) en bok tillsammans, Min terräng tror inte på din karta, bestående av prosatexter, dikter och fotografier. Den är också genommängd av pågående samtidsdiskussioner, till exempel om tv-programmet Uppdrag Gransknings ”avslöjande” att barnfattigdomen i Sverige skulle vara överdriven.
Boken har inte funnit någon utgivare än, men här följer ett par representativa utdrag.
Dom som tafsar på fruntimmer via tangentbord är inte
mindre äckliga än dom som gör det på stan.
En intrikat poetisk analys i Pasolinis anda av polisens insats vid guldsmedsrånet i Södertälje härom veckan.
Robotmontör. Lasse Olsson hamnade på ABB direkt efter gymnasiet, verkstadsteknisk linje som det hette 1991, och han har inga tankar på att göra något annat.