Om tingen kunde tala

Erik-webbkronika


Phnom Penh.
Jag går ut från flygplatsen och sätter mig i en tuk-tuk. Föraren kryssar skickligt mot city. Den varma fartvinden sveper över ansiktet. Det luktar avgaser, gatumat och skit – bokstavligen – från en liten kanal som rinner igenom staden.

Tuk-tukföraren försöker sälja in en dagstur till mig.

– Vi skulle hinna med allt på en enda dag, säger han. Förintelsemuseet, Dödens fält där man också kan provskjuta automatgevär, lockar han.

Jag känner mig avdomnad. Stirrar ut i trafikvimlet. Dödens fält. Det är benämningen på de platser i Kambodja där miljoner mördades. Det finns alltså en marknad för att provskjuta vapen där.

Hjärnan sätter ihop en mening jag inte kan släppa. Meningen som skvalpar runt i huvudet är ”Kambodja. Här bedrevs arbetsmarknadspolitik i dess morbidaste form”.

Ingen vet exakt hur många men mellan en  och en halv och tre miljoner människor mördades under Röda Khmererna skräckvälde under 1970-talet.

Människor som fick sätta livet till för drömmen om ett klasslöst kommunistiskt samhälle.

Ledaren Pol Pot ville bryta kolonialväldet och rucka gamla maktmönster. De välutbildade stadsborna tvingades ut på landsbygden. De skulle plöja i jorden, anlägga betong. Betvinga naturen. Arméer av arbetande slavar. De som vägrade eller inte orkade mördades.

Vesporna surrar genom staden. Handeln rullar på och en ny generation har tagit över i Phnom Penh.

Trots alla museer och minnesmärken är det svårt att fatta att det verkligen hänt.

Men livet är så.

En dag står man på ett löpband i ett gym. En medelålders man segnar plötsligt ned intill en och dör. En kort stund är lokalen full med ambulanspersonal. En kvart senare är dramatiken över. Kroppen borta. De nya gästerna undrar varför vi ser så skärrade ut men kliver ändå upp på löpbandet och börjar springa och samtidigt i Kambodja startar någon närig person ett skjutfält intill Dödens fält.

Livet fortsätter.

Vi glömmer, vi måste glömma.  Men man kan inte låta bli att undra över hur det skulle vara om jorden och betongen kunde berätta om vad som egentligen hänt.

Vad hade Dödens fält sagt till den som startade skjutbanan?

Vad hade VM-arenorna i Qatar viskat om migrantarbetarnas arbetsvillkor?

Vad hade jeansen och skjortorna i våra butiker lett för seminarier om sömmerskorna som svimmat av utmattning framför sina symaskiner?

Man undrar kort och gott hur världen skulle låta om sakerna kunde tala.

global

Kommentera den här artikeln