Facket mobiliserar när textilindustrin växer

Två tredjedelar av de anställda på United Aryans fabrik är kvinnor. Alla anställda har gått med i facket. Fabriksägaren tror på mer avancerad produktion i framtiden. Foto: Estrella de la Reguera

Två tredjedelar av de anställda på United Aryans fabrik är kvinnor. Alla anställda har gått med i facket. Fabriksägaren tror på mer avancerad produktion i framtiden. Foto: Estrella de la Reguera

Textilindustrin växer så det knakar i Östafrika – en region som kan bli nästa stora tillverkningsplats för våra kläder. I Kenya gör facken vad de kan för att förbättra villkoren för tiotusentals anställda som redan tillverkar kläder för H&M och märken som Levi’s.

Symaskinen går på högvarv i det lilla skrädderiet i kåkstaden Korogocho i Nairobi. Mellan plankor och korrugerad plåt sitter 30-åriga Jessica Awuor och arbetar med dagens beställningar.

– När jag ville investera i ett par symaskiner och studera till skräddare var det en del här som blev förvånade. Men jag fick stöd av min man – och nu står folk på rad för att få köpa våra klänningar, säger hon stolt.

Jessica Awuor har startat ett skrädderi i kåkstaden Korogocho. Foto: Estrella de la Reguera

Jessica Awuor har startat ett skrädderi i kåkstaden Korogocho. Foto: Estrella de la Reguera

Utöver kärnverksamheten tjänar Jessica Awuor extrapengar som privatlärare. På skjulets skrangliga övervåning sitter åtta lärlingar, som delar på två symaskiner och betalar 1500 shilling per månad (125 kronor) för att lära sig hantverket.

– Helst skulle jag starta ett eget skrädderi, som Jessica. Men jag har inte pengar till en symaskin, så ett jobb i en av de nya fabrikerna är också intressant, säger Helen Sabina.

Helen Sabina. Foto: Estrella de la Reguera

Helen Sabina. Foto: Estrella de la Reguera

Utanför skjulet kantar enkla marknadsstånd de leriga gatorna. Många i Korogocho har anlänt från landsbygden och fastnat i den informella sektorns ströjobb, där man sällan tjänar mer än 10-15 kronor per dag.

– Vänner till mig som jobbar på textilfabrikerna har sagt att man kan tjäna 8 000 shilling i månaden (670 kronor). Det är inte mycket, men bättre än många andra jobb här, säger Helen Sabina.

*

En dryg mil därifrån, i södra Nairobi, ståtar det indiska bolaget United Aryans tegelfabrik bakom höga murar och elstaket. När Arbetets utsända kliver in genom portarna möts vi av ett högt sorl.

Hundratals symaskiner viner i lokalen, broderingsmaskiner hackar och industritvättmaskiner dundrar dovt. Här arbetar 2 500 personer. Två tredjedelar av dem är kvinnor. Och alla är med i facket.

– När vi började organisera oss 2007 respekterade inte arbetsgivarna den lagstadgade minimilönen på 10 954 shilling (910 kronor). Samma sak med rätten till övertidsersättning. Men nu har vi kollektivavtal och högre lön – 12 000-18 000 shilling beroende på arbetsuppgift – och fler semesterdagar än de lagstadgade, säger Norah Nasimiyu.

unions_24

Både Levi’s och H&M har lagt ut produktion i Kenya. Foto: Estrella de la Reguera

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 09.35.41Hon är en av de fackligt förtroendevalda på denna arbetsplats, där bland annat jeans av märket Levi’s tillverkas, liksom en del enklare H&M-plagg.

När jag nämner att jag hört att lönen på andra fabriker kan ligga på 8 000 shilling per månad blir Norah Nasimiyu dyster.

– Jag vet att det finns arbetsgivare som betalar så lite. Särskilt i mindre fabriker, där facket är svagt. Det visar bara hur viktigt det är att vi växer, säger hon.

*

Sedan 2007 har Kenyas fackföreningar fått verka fritt i frihandelszonerna ”EPZ” (Economic Production Zones), där utländska bolag får skattelättnader och andra förmåner. Samtidigt har Östafrika lockat till sig allt fler jobb, till följd av högre löner i länder som Kina.

Än rör det sig bara om en rännil jämfört med länder som Bangladesh, där omkring 3,5 miljoner jobbar inom textilindustrin. Men i den globala ekonomin förändras saker ibland snabbt.

Omkring 80 000 arbetar i textilindustrin i Kenya. Foto: Estrella de la Reguera

Textilindustrin i Kenya växer snabbt. Foto: Estrella de la Reguera

I Kenya finns nu omkring 80 000 anställda inom textilindustrin, enligt textilfacket TTWU. Av dem är är 25 000 organiserade. Då räknas bara anställda i fabriker – inte egenföretagare som Jessica Awuor i stadsdelen Korogocho.

– Vi märker att våra medlemsregister fylls på väldigt snabbt just nu, säger John Ngare, ordförande för Nairobi-avdelningen på TTWU.

Östafrika är attraktivt för klädtillverkare av flera skäl. Låga löner och bomullsodlingar är några – men också den snabbt växande befolkningen i regionen. År 2035 tros Afrika söder om Sahara att ha omkring 900 miljoner personer i arbetsför ålder, lika många som Kina har i dag.

unions_14

Tillskäraren förbereder bitar till jeansen som ska sys. Foto: Estrella de la Reguera

Hittills är det Etiopien som har lockat flest utländska klädtillverkare. Säljargumenten: gratis industribyggnader, skattebefrielse, löner som är omkring hälften så höga som de i Kenya, och (om än mindre officiellt) systematiskt motarbetande av fria fackföreningar.
Men även Kenya är attraktivt. Här har textilindustrin gamla anor och arbetskraften är relativt välutbildad. Fast landet lider av flera strukturella problem: import av second hand-kläder från Europa och USA försvagar efterfrågan på hemmaplan, bomullsproduktionen är otillräcklig och elpriserna relativt höga.

– Vi vill att regeringen ska ge företagen lika goda förutsättningar som i Etiopien – förutom vad gäller lönerna, så klart. Men vi samarbetar också med våra etiopiska kamrater inom ramen för internationalen IndustriAll. För de har det tufft i Etiopien, säger John Ngare.

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 09.35.46Han menar att även konsumenter i rika länder har ett ansvar.

– Konsumenterna borde kräva att deras kläder tillverkas i fabriker där fackföreningar får verka fritt. De märken och kedjor som inte lever upp till det tycker vi ska bojkottas, säger han.

*

En av de tyngsta aktörerna på den globala textilmarknaden är H&M. I november slöt bolaget för första gången ett globalt ramavtal med den fackliga internationalen IndustriAll, som bland annat innebär att fria fackföreningar ska respekteras hos alla H&M:s underleverantörer.

I Kenya intygar textilfacket att H&M:s underleverantörer i Nairobi, African Apparel och United Aryan, hör till de som visar respekt för fackliga rättigheter. Men i staden Mombasa sparkade H&M-leverantören Ashton Apparel 120 arbetare som gått med i facket tidigare i år. Först efter en sympatistrejk och en rättsprocess fick de tillbaka jobben.

I Etiopien är situationen än mer komplicerad. Där motarbetas fria fackföreningar aktivt av den politiska regimen, som gått fram hårt i ”moderniseringen” av landet. Enligt lokala fack hör dock H&M:s underleverantörer till de bolag som har kollektivavtal.

Tidigare i år avslöjade TV4 att H&M köpt bomull från området runt Omo-floden i södra delen av landet, där tvångsförflyttningar och människorättsbrott ägt rum. Bolaget ändrade genast leverantör – men frågan kvarstår om H&M:s närvaro i Etiopien verkligen är konstruktiv eller om den indirekt håller en odemokratisk och repressiv regim under armarna.

*

I Nairobi står högsta chefen på United Aryan, Chandradeo Mishra, på andra våningen och ser ut över sin fabrik genom ett glasfönster.

– Vi kommer inte att flytta verksamheten. Arbetarna här är kompetenta och vi har investerat i deras fortbildning. Jag tror att vår framtid ligger i att ta oss högre upp i värdekedjan och tillverka mer avancerade kläder, säger han.

Under tiden pågår febril aktivitet nere på golvet.

– Ledningen lyssnar på oss här. Men så är det inte överallt. Så vi har mycket kvar att göra, säger Norah Nasimiyu innan hon går tillbaka till jobbet.

Text: Erik de la Reguera
@erikdelareguera
Foto: Estrella de la Reguera
@edelareguera

WEBB-TV FRÅN FABRIKEN I NAIROBI:

LÄS MER OM KENYA: +2 grader på 50 år – så blev konsekvenserna

 

global

Kommentera den här artikeln