Magdalena Andersson tystnade i Skärholmen. Gunnar Strömmer också.

När Moderaternas Sverigemöte inleddes på fredagsmorgonen öppnades allt med en tyst minut.

Tystnad råder i riket.

Det gör något med oss när vi tvingas inse i vilken omfattning spärrarna är nedrivna. När man inser att det kan hända var som helst, när som helst och det kan drabba vem som helst. Man kan bli skjuten inför sitt barn.

Det här är Sverige. En mamma har skjutits med sin bebis i famnen. Föräldrar har avrättats i sina hem. Trappuppgångar och radhuslängor bombas. Barn torteras till döds av andra barn. Barn skjuter andra barn. Barn groomas in i kriminalitet av vuxna. Felskjutning. Misstag. Död död död.

Nu väljer Sverige väg. Ska den sociala väven i samhället tillåtas luckras upp av rädslor och oro, ska den mellanmänskliga tillåten tillåtas köras i botten?

Utvecklingen är extrem

En ny sorts beslutsamhet växer fram i landet. Alla vet att ett jämlikt samhälle är ett tryggare samhälle men hur mycket ska vi tolerera i väntan på jämlikheten?

Hederligt folk ska inte behöva stå ut med mord, bombattacker och rån. Ingen i Sverige ska behöva känna att det här är något vi måste uthärda. Och oavsett hur hårt samhället är i dag så ursäktar det aldrig något av det som drabbar brottsoffren. Den som utför ett brott är aldrig bara ett offer för omständigheterna.

Det är därför stödet för de repressiva åtgärderna som lanserats under regeringarna Löfven, Andersson och Kristersson har så starkt stöd. Utvecklingen är så extrem att väljarna tycker att vi inte har råd att låta bli att testa visitationzoner och andra ingrepp i integriteten.

Men sedan blir det komplicerat.

Polisen talar om att situationen vi lever med nu kommer ta minst 15 år att komma till rätta med – inte minst eftersom det finns köer av unga män och i undantagsfall också kvinnor som är beredda att träda in när gängmedlemmar fänglas eller dör. 1 000 nya personer sugs in i gängverksamheterna årligen, enligt polisen. Återväxten är säkrad.

Ursäkta, men hur länge ska vi ha det så här?

Kommunerna badar stålbad

Ett barn som växer upp i en trasig familj, i en trång och sliten lägenhet, i ett bostadsområde där skolorna brister, där utemiljön är nedgången, där många vuxna är arbetslösa, där få talar svenska – ett sådant barn kommer löpa större risk att glida in i kriminalitet än det barn som växer upp med mer gynnsamma förutsättningar.

Det här vet polisen och det här vet socialsekreterarna.

De vet att det bästa vaccinet mot kriminalitet är att fler ungar klarar skolan. Att de har föräldrar med ett arbete att gå till.

Att det finns en välfärd som att lita på. Att det finns andra, starkare gemenskaper än det som det kriminella gänget erbjuder. Att den egna framtiden är målad i ljusa färger.

Forskning och erfarenhet från grannländer som Danmark pekar på att tidiga sociala insatser – i förskolan, i skolan, genom hembesök – är effektiva för barn som riskerar att hamna snett.

Ändå är det sådant våra politiker minst av allt prioriterar. Sveriges kommuner badar stålbad och därmed också skolan och socialtjänsten. Både generella och riktade statsbidrag till kommunerna för preventiva insatser i kommuner med eftersatta områden har skurits ned. Trots att Socialstyrelsen pekar på att sådant fungerar.

I skolan stoppas framtidens brott

Och innan Sverige gick in i lågkonjunktur kunde Kalle Sundin på den fackliga tankesmedjan Katalys visa att samtliga förvaltningsledningar i kommuner där särskilt utsatta områden finns var i behov av mer statligt stöd för att hålla igång insatser som kan bryta nyrekryteringen.

I valrörelsen lovade Ulf Kristersson en miljard till idrottsrörelsen för att få fler ledare, för att aktivera fler barn så att de inte skulle bli kriminella.

Det är i klassrummet, på förskolegården och på fotbollsplanen som framtidens grova brottslighet förebyggs

Varför görs det inte?

När tystnaden bryts och vår regering säger att de ska göra allt för att knäcka kriminaliteten är det detta man ska komma ihåg: de tänker göra allt. Så länge det inte kostar för mycket.

Så länge det inte konkurrerar med åtgärder som de tycker är viktigare.

Och viktigast för Ulf Kristersson, Gunnar Strömmer och Elisabeth Svantesson är det att sänka skatten.