Glädjen sprids åt båda hållen

Nittiofyraåriga Britta Johansson håller upp klotet i ena handen och tvekar. ”Kasta, kasta!”, ropar de andra spelarna otåligt. Men hon säger bara att hon inte vet hur man gör.

– Kom igen Britta, du har vunnit boulespelet tre gånger tidigare, säger Tilda Fridner uppmuntrande.

Till sist kastar hon iväg klotet, och får beröm även när det hamnar långt utanför spelplanen.

– Du är så stark, Britta!

Vid femte kastet placerar Britta Johansson klotet så nära lillen (den lilla röda bollen) man kan komma och får applåder av alla spelare, även från motståndarlagen, som sitter i en ring i samlingssalen på Hornskrokens demensboende i Stockholm.

Tilda Fridner har jobbat här i två år tillsammans med ett tiotal andra gymnasieungdomar. På papperet kal­las de ”sällskapsstödjare”, men själva kallar de sig ”glädjespridare”.

De är inte anställda för att jobba i ordets vanliga betydelse. Det får den vanliga personalen göra. Deras jobb går enbart ut på att sprida glädje, genom sång, lek, musik, högläsning, nagelmålning, spel och promenader. Och glädjespridningen funkar åt båda hållen.

– Vi gör saker som gör att deras liv blir lite roligare, samtidigt som vi får höra otroliga historier om deras ungdom och uppväxt. Ibland förstår man att det inte hänt, men vad spelar det för roll egentligen?

Till vardags går Tilda Fridner naturlinjen med musikinriktning på Viktor Rydbergs gymnasium, och om några dagar ska hon ta studenten. Hennes favorit bland alla aktiviteter på demensboendet är när hon spelar dragspel och får alla att sjunga med.

Ingen dement är lik den andra, berättar hon. De lider av olika sjukdomar och olika stadier. Men dragspelslåtarna kommer de flesta ihåg och sjunger med i.

– På den våning där jag jobbar älskar alla att sjunga. De har varit med om dragspelets glanstid och kan alla de klassiska dragspelslåtarna.

Under terminen jobbar Tilda Fridner på boendet ett par timmar på söndags­eftermiddagarna och vissa kvällar. Men på somrarna har hon fått jobba sex timmar om dagen.

Alla äldreboenden i hela landet borde ha glädjespridare, tycker hon.

– Det handlar om att vilja leva också, och inte bara överleva.