Dags att vänja sig vid det blandade Sverige

Det står en kvinna med asiatiskt utseende vid spärrarna till tunnelbanan i Liljeholmen i Stockholm. Hon har pratat med spärrvakten, som just vid den här stationen sitter i en märklig kur en bit bort från grindarna.

Kvinnan lägger sitt blåa SL-kort på plåten till vänster om grinden. Inget händer. Hon försöker igen. Lite längre fram, lite längre bak. De smitsäkra glasdörrarna ger inte med sig.

”You should put it there”, säger jag och pekar på den blåa kortläsaren till höger.

Kvinnan tittar på mig och ler:

”Åh, tack, jag vet inte vad jag håller på med i dag.”

Jag vill sjunka genom jorden. Pratar jag svenska med vita människor i min närhet och engelska med dem som råkar ha ett asiatiskt utseende?

Note to self: Uppåt sisådär en av fem svenskar har ett icke-vitt utseende. Ännu fler har utländskt påbrå.

Jag försökte desperat att rädda min heder där på Liljeholmen, försöker skicka med en förklaring mot ryggtavlan redan på väg bort: ”Jag trodde, jag fick för mig … att du var turist.”

Hon vänder sig mot mig och ler, ”det är okej”.

”Eftersom du gick fram och tillbaka, verkade ovan …” Jag vet inte ens om jag sa det, eller om hon i så fall hörde. Jag vet ändå vad hon tänkte.

Så här ser svenskar ut i Sverige på 2010-talet: hud- och hårfärg blandad. Ingen nyhet direkt. På 1980-talet hade jag klasskamrater som var adopterade från Asien, som jag över huvud taget inte reflekterade över att de inte skulle vara svenska. På 1990-talet hade jag skolkompisar som kom från Iran, familjen kände många från Mellanöstern, Latinamerika och Afrika.

För mig som vuxen hade det nya blandade Sverige ändå inte blivit ett vardagligt synintryck. Inte i Årsta där jag bodde (en till stora delar vit närförort i södra Stockholm), inte i innerstan där jag jobbar.

För några år sedan flyttade jag till Östbergahöjden (en blandad närförort i södra Stockholm, en kort promenad från Årsta). I början kändes det som att ha flyttat utomlands. Efter att den första chocken lagt sig, gladde jag mig åt att känna mig hemtam på en buss där folk såg ut att ha rötter i än det ena, än det andra, landet i världen. Det var så här svenskar också såg ut och jag trodde att jag en gång för alla hade vant mig.

Så stod jag ändå där på Liljeholmen och höll på att skämmas ihjäl.

När jag träffar Tobias som är adopterad från Asien säger han: Förut bodde jag i Vasastan, då pratade folk ofta engelska med mig (vilket de inte gör i den förort han bor i nu).

”Okej”, sa svenska kvinnan på Liljeholmen. Hon var väl van. Nu gäller det bara för oss blekfisar att vänja oss också. Och skärpa till oss.

Charlotta Kåks Röshammar

Charlotta Kåks Röshammar
08-725 52 10

Kommentera den här artikeln

  • klausen

    Du ska se upp Charlotta nästa gången när du försöker hjälpa till en svensktalande på engelska , The European Council on Tolerance and Reconciliation watching you.En före detta kader-aparatchik och en som bör öva toleransen i Gaza och inte i Europa http://www.lifesitenews.com/news/former-heads-of-state-call-on-eu-to-set-up-state-surveillance-of-intolerant

  • frustreradtomte

    varför ska ”vi” skärpa till oss? och vilka är ”vi”? Ibland är besattheten av ras total, ibland får den inte yppas överhuvudtaget. JAG har inte valt mångkulturen, JAG tänker inte anpassa mig till ett oönskat system (som majoriteten av svenska folket enligt undersökningar varit emot men politikerna kört över!)