Julklappar. Det är dags nu. För gåvor och omtanke. Eller förresten, kan vi inte skita i alltihop? Nja, vi verkar ju inte kunna det, för det är just där det ­sitter. I dubbelheten.

Julen. Vår största gåvohögtid. Den kommer mot oss med stormsteg. I shoppingkomplexet Femman i Göteborg visar sig julens anstormning genom stora gröna kransar med färgglada kulor, erbjudanden om ”veckans julklapp”, presentförpackade varor, plastsnö. Och i en tilltagande förtätning.

– Jag tillhör dem som inte gärna går omkring i sådana här köpmiljöer, säger etnologen Barbro Johansson, som i stället tillbringar vardagen på Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hennes fokus är forskning om barn.

Foto: Adam Ihse

 

Men någon gång händer det ju. Som när hon skulle köpa lego till barnbarnet nyligen, på Lekia. För att ta sig dit går vi under ett hav av stjärnor och glitter, eller snarare en nedhängande himmel av detta. Vi går in i leksaksaffären och ser oss omkring i det stora utbudet av allt från gosedjursapor som kan härma det barnen säger till enorma köksutrustningar i miniformat.

Vad tänker du?

– Som privatperson eller forskare? frågar hon.

Som privatperson ser hon saker som hon vet att barnbarnen skulle gilla: halvmeterstora betongblandare och lastbilar till exempel.

Som forskare: Ja, där framhåller hon just den dubbelhet som många brottas med. Och så tycker hon att det är fascinerande med julklappen som hybrid, som länk mellan de hårda och de mjuka värdena.

Å ena sidan: kall beräknande kommers, opersonliga transaktioner, hårda siffror.

Å andra sidan: personliga, påkostade, pyntade gåvor som uttrycker kärlek.

Kanske inte så konstigt att Helene som vi träffade utanför sa: ”Jag brukar tjata om att lägga ner det. Sedan vill man ändå köpa något till sina närmas­te.” Hon hade tagit en paus, satt och njöt så hon nästan började gråta av musiken från ett gäng dragspelare vid entrén, utanför affärer som ”är fulla av skit som inte borde ha producerats”. Det är svårt att hitta presenter som är så bra som man vill att de ska vara, tyckte hon.

För julklappen är länken mellan det där hysteriska och kommersiella och ekologiskt ohållbara som så många föraktar – och det glada, personliga och allt det som hänger ihop med äkta känslor och mänskliga relationer.

En kall konsumtionsvara ska i juletid förvandlas till en present. Och det är vi som måste göra jobbet.

Ett arbete är vad det är. På minst fem sätt, enligt Barbro Johansson:

• Ett fysiskt arbete: Att jaga runt på stan, gå i trappor, trängas med folk, vänta i köer, kanske producera något själv.

•Ett ekonomiskt arbete: Det gäller att ha tjänat ihop till pengar och kanske sparat systematiskt för att ha råd.

•Ett tankearbete: Det gäller att sortera i det överflöd av varor som finns. Att tänka ut bra presenter. Att välja vilka som ska få gåvor, vilka som ska få presenter ihop och vem som köper till vem.

•Ett känsloarbete: Det är de mänskliga relationerna det handlar om, och viljan att träffa rätt för att göra andra människor glada.

•Ett moraliskt arbete: Julinköpen moraliseras. Vad och hur mycket är det rätt att köpa? Är det bättre att låta bli? Eller skänka pengar till välgörenhet? Hur går det med klimatet?

Och när moralen möter idén om ett glatt paketöppnande blir det intressant, tycker Barbro Johansson. Moralfrågor som att tänka på andra och klimatet och inte köpa för mycket kanske leder till ett köp av träd i Afrika – men hur roligt blir det då att öppna paketen? frågar hon sig.

Inte konstigt att vi blir utmattade av detta komplexa arbete – som i inslagen form ser så litet och behändigt ut.

Det finns en maktordning där vuxna står över barnen, som blir tydlig under julklappsceremonier.

– Om ett barn uttrycker sig klokt och intellektuellt, så kallar vuxna det för lillgammalt i stället för just klokt. Och om vuxna köper något lite extra, eller lyxigt, till sig själva säger de att de unnar sig det. Barn har inte den möjligheten.

Barn som vill ha och ha kallas i stället bortskämda – men den diskussionen förs inte om vuxna (möjligtvis om kvinnors shopping), säger hon.

Hon lyfter fram föräldrarnas försörjningsansvar och att de köper saker till barnen även när det inte är födelse­dag eller högtider. Medlemsavgifter, kläder, nyttiga saker.

– Det är kanske en anledning till att köpa något som inte är absolut nödvändigt till jul, säger hon.

Och om då barnen inte uppfyller idealbilden av tindrande gåvomottagare? Ja, i ett vidare perspektiv säger vi kanske att barn blivit bortskämda.

– Man kan också lägga skulden på konsumtionssamhället som sådant som skapar de här materialistiska människorna som inte bryr sig om något annat än att få och få och få.

Men alla har ett ansvar, säger hon, för att skapa den här fina upplevelsen på julafton. Barnen har ett ansvar som tacksamma mottagare. Men så fort de blir lite äldre vill de också börja ge gåvor – och använder gärna sina egna sparade pengar till detta. De tar också ansvar för miljön, och tänker på andra som inte har det så bra.

– Och i familjer som inte har det så gott ställt, tar barnen ansvar genom att inte önska sig så dyra saker och kanske visa uppskattning även om de inte får så dyra saker som kompisarna kanske fått.

Det finns de som gör en grej av att strunta i julklappar. Är det så att det fungerar bara hos dem som faktiskt har råd att köpa julklappar – och därmed inte känner skuld om de avstår? frågar jag.

– Handlar det om julklappar till vuxna är det väl ingen stor sak. Det är ju populärt med lotterier av olika slag också, att bara köpa en present var. Men värre är det nog att strunta i julklappar till barnen. Och det är nog värre för dem som inte har råd. Eller förresten, det är väl också tufft att höra att ”vi skulle kunna köpa julklappar till er barn, men vi har valt bort det”, säger hon.

Många tycker att mor- och farföräldrar som öser presenter över barnen, när de själva försöker hålla igen, är ett problem.

– Det kan vara så att de har råd, samtidigt som de inte känner samma ansvar för uppfostran som föräldrarna gör, säger Barbro Johansson.

Men vi ska inte lägga alltför stor skuld på farmor eller morfar. 40-talisterna som grupp har det bäst ställt i landet, men att de skulle vara särskilt köpglada stämmer inte.  Hellre en vara med god kvalitet än tio slit- och släng, anser generationen uppväxt i efterkrigstid, visar forskning.

Och i sin tidigare forskning har Barbro Johansson resonerat kring det materiella överflödet: Kanske är det faktiskt så att överflödet gör oss mind­re materialistiska:

– Har man bara några få saker betyder de jättemycket. Och man längtar jättemycket efter att få vissa saker. I ett överflöd kanske man visserligen tar sakerna för givet, man lägger inte ner så mycket energi på dem, säger hon.

När hon i en studie frågade barn om vad de önskade sig till julklapp var det ofta inte så stora saker.

– Flera sa att de redan hade det de behövde, säger hon.

Ska vi då förfasa oss över julklappsköpandet? Det kan man göra utifrån vissa aspekter, säger hon.

– Det är en paradox att vi måste konsumera för att hålla hjulen rullande, medan vi rullar mot en avgrund. För att kunna fortsätta leva på jorden behöver vi ändra de ekonomiska ramarna, skapa en cirkulär ekonomi, men det är något för framtida nobelpristagare …

Centrum för konsumtionsvetenskap kom förra året i sin konsumtionsrapport fram till ett samband mellan livstillfredsställelse och shopping.

Så, blir vi då lyckliga av julklappar?

– Ja, säger Barbro Johansson.

Då så. Ut och shoppa!

Där ute förmedlar dock Rädda Barnen sitt budskap på reklamplats:

”Det finns julklappar som förändrar ett barns liv i tio minuter. Och så finns det julklappar som förändrar ett barns liv för alltid.”

En dubbelhet, var det, alltså.

Läs också: Fyra röster om julklappar