Det skulle ju ha blivit en seger!

När Donald Trump gled in i Vita Huset på en blandad våg av ekonomi, rasism och ressentiment omgav han sig snabbt med en hord unga kvinnor för att skriva under ett av sina första dekret: transkvinnor, “män”, i USA ska från och med nu portas från all kvinnoidrott.  

Dekretet var bara ett i raden inom den politik som är tänkt att begränsa transpersoners liv. 

USA erkänner nu formellt till exempel bara två kön – man och kvinna – och Elon Musk har satt sina bästa programmerare på att bygga en AI som ska rensa bort varenda referens till hbtq-frågor och jämlikhet från alla federala hemsidor. 

Man kan knappast anklaga Trump för att vara transexkluderande feminist, men rörelsen har de senaste fem åren spridit sig snabbt i USA och Europa och tagit strypgrepp om den jämställdhetspolitiska debatten. 

Här hemma har professorn Agnes Wold lagt fler tweets på att sprida skräck om transkvinnor i idrott, på damtoaletter och kvinnofängelser än på att motsätta sig den rakt uttryckta misogyni som kommer från republikaner och Sverigedemokrater. 

Kvinnornas Donald Trump

I Dagens Nyheter kritiserade Johanna Frändén nyligen den liberala världen för att kvinnohataren Trump över huvud taget kunde klappa sig själv om axeln som kvinnornas främsta försvarare. 

Han kunde ta “chansen att spela kvinnosakshjälte eftersom vare sig idrottsrörelsen eller det politiska etablissemanget förmått att tala med en tunga” om problemen med att “damidrotten förväntas välkomna biologiska män”. 

I veckan menade Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet att kvinnor står i ett regelrätt tvåfrontskrig, attackerade från höger av dem som vill avskaffa hennes rättigheter och från liberalvänster av dem som vill avskaffa hennes namn. 

Transaktivister vill nämligen att alla ska kallas “livmoderbärare” menar Ekis Ekman – efter att enbart ha läst Facebook-kommentarer från 2010, får man anta. 

Det vore oärligt att påstå att de svenska feminister som gläds över Donald Trumps transpolitik också gläds åt resten av hans samhällsprojekt. Men nu när vi börjar få facit på konsekvenserna av den republikanska segern över woke och transrättigheter kan vi också konkret lyfta vilken pyrrhusseger politiken blivit för kvinnor. 

Sexismen mot cis-kvinnor är nämligen uppenbar. Den strikta uppdelningen mellan könen som även vissa namnkunniga feminister numera vill se kräver det. 

Kvinnor trakasseras av polisen

Bara någon vecka efter Trumps nya transdekret trakasserades 19-åriga Kalaya Morton av polis och personal när hon uppsökte en damtoalett på Walmart i Arizona.

Enligt Morton stormades badrummet av två manliga poliser som krävde att hon, en lesbisk cis-kvinna, skulle bevisa sin biologiska kvinnlighet. 

Liknande trakasserier mot andra cis-kvinnor har skett tidigare i kölvattnet av det som kallats för “badrumspaniken”.

Alla kvinnor, trans eller ej, tvingas i den rigida könsordningen bevisa sitt kön om de på något sätt bryter mot feminina normer. 

När Johanna Frändén argumenterar för kvinnoidrottens väl och ve i Dagens Nyheter begår hon samma misstag. Enligt en FN-rapport har över 800 medaljer förlorats av cis-kvinnor till transkvinnor de senaste åren. 

Listan över förlorade medaljer har samlats ihop av ”volontärnätverket” She Won men exakt vilka som står bakom nätverket är höljt i bäckenmörker, en detalj som borde ha fått en erfaren journalist som Frändén att dra öronen åt sig. 

Över huvud taget är statistiken värdelös så länge den inte jämförs vid hur ofta cis-kvinnor faktiskt vunnit över transatleter. 

Än allvarligare är vilka priser som She Won och Frändén menar att cis-kvinnor blivit berövade på grund av testosteronstinnt fusk.

Här finns absolut lokala tävlingar i sådant som fotboll och friidrott, men också mängder av medaljer inom poker, biljard, dans och discgolf. 

Nog måste man ha en bra nedsättande bild av kjoltyg om man på allvar menar att män och  – som en konsekvens av logiken – transkvinnor biologiskt har stora fördelar framför kvinnor i poker och dans.

Sådan är den transexkluderande världen

Men sådan är den transexkluderande världen. Varje kvinna som är bra inom sitt fält är misstänkt. Kanske är hon trans ändå? Kort hår och sminklös på damtoaletten? Var beredd att huka dig. 

För att verkställa och upprätthålla den transexkluderande verkligheten vilar bevisbördan på varje individuell kvinna – ju bättre hon är desto tyngre. 

Själv tvivlar jag på att snabba och starka atleter kommer tacka Trump och den konservativa feminismen när de genomgår invasiva läkarundersökningar i framtiden. 

Hårdast drabbas naturligtvis transkvinnorna. Elon Musks AI har i skrivande stund tvingat det amerikanska centret för försvunna och exploaterade barn att radera omnämningar av transbarn och -unga från sin hemsida. 

Att arbeta för dem och erkänna deras existens riskerar att mötas av repressalier. 

Vi vet, sedan årtionden, att transpersoner löper störst risk att utsättas för våld, sexuellt våld och av att drabbas av hemlöshet. Dessa barn står nu utan federalt skydd i USA. 

Men visst, Agnes Wold och Kajsa Ekis Ekman, kriget stod mot er. Men segern måste ändå kännas trumpen.