Det blev inte Richard Jomshofs stöd för koranbränningarna under den känsliga NATO-processen som fällde honom. Inte polisutredningen för hets mot folkgrupp heller. Till sist föll justitieutskottets ordförande på frågan om några tusen svenska jägare behöver ett speciellt vapen: AR-15, ett halvautomatiskt kulgevär med militärt utseende.

Fram till den 1 augusti 2023 var det omöjligt att få en jaktlicens för den här sortens vapen. Sedan dess är det tillåtet. I maj förra året föreslog utredningen ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” att förbudet skulle återinföras.

Polisen och flera oppositionspartier gillade förslaget. Jägarorganisationer och partierna i regeringssamarbetet gjorde tummen ner.

Symboler och estetik i debatten

Det märkliga är att det mesta tycks handla om symboler och estetik. Anhängarna till AR-15 som jaktvapen tycker att förbudsivrarna hänger upp sig på hur vapnet ser ut.

Funktionen är, påpekar de, precis densamma som andra halvautomatiska gevär. Dessutom kan det vara praktiskt med ett vapen som är förberett för sådant som olika sikten, skjutstöd och eftersökslampor.

Vi kan anta att somliga dessutom tycker att det ser tufft ut och att ingen ska lägga sig i hur ens vapen ser ut.

Men inte ens den ivrigaste entusiast kan påstå att AR-15 skulle vara nödvändigt för jakt i Sverige.

Motståndarna säger att vapnet skulle kunna byggas om för automateld och att det ofta använts vid till exempel skolskjutningar i andra länder. Men framför allt säger man att AR-15 är eftertraktat i kriminella kretsar.

Men inte ens AR-15:s argaste motståndare kan säga att kampen mot kriminaliteten står och faller med ett förbud vid jakt.

Massakern på Risbergska förändrar allt

Efter massakerna på Risbergska skolan i Örebro har Tidöpartierna tvärvänt. Innan massmordet ansåg de att kravet på förbud var moraliserande snömos. Efter tragedin vill man sätta stopp för AR-15 och andra vapen som liknar det.

På sociala medier har Richard Jomshof kallat regeringens och det egna partiets kovändning förhastad och naiv. Efter vad som kan vara det värsta bråket Sverigedemokraterna sett fick han nog och lämnade posten som ordförande i justitieutskottet.

Frågan vi borde ställa oss är kanske om det inte är Richard Jomshof som visat sig vara naiv.

Naturligtvis är det ingen som tror att ett förbud mot vapentypen stoppar tragedier som den i Örebro. I händerna på en mördare är alla jaktvapen livsfarliga och ingenting tyder på att Rikard Andersson har haft tillgång till något vapen av den typ som nu ska förbjudas. Det hindrade honom inte.

Däremot förstod uppenbarligen ledningarna för både Moderaterna och Sverigedemokraterna hur illa det skulle se ut att försvara militära vapen i svenska hem efter det som hänt. I synnerhet som en statlig utredning föreslagit ett förbud – ett förbud som polisen dessutom vill ha.

Politisk självbevarelsedrift väger tungt

Det finns en faktor till. Källor till tidningen Svensk Jakt uppger att det både i Moderaterna och Sverigedemokraterna finns en oro för vad som händer om det går att bevisa att mördaren på Risbergska hade främlingsfientliga motiv. Vilket ansvar kommer att läggas på Sverigedemokraterna? Eller på regeringen?

Att i det läget stå upp och försvara ett vapen som ser ut att komma ur en ovanligt våldsam amerikansk film vore obekvämt, för att uttrycka det milt.

Alla med det minsta politiska självbevarelsedrift inser vilka risker det skulle innebära att vara den som stoppar ett förbud. Den dag något händer står man där med byxorna nere.

Kulturkriget kostar SD dyrt

Jomshof och stora delar av hans parti var uppenbarligen beredda att ta det obehaget. AR-15 har blivit en kulturkrigsfråga. När det handlar om att försvara det som uppfattas som kärnväljarnas intressen duckar den sverigedemokratiska kadern inte för att ta risker. Man drar sig inte ens för att försöka sparka undan fötterna på partivänner som fått uppdraget att förhandla med regeringen.

Richard Jomshofs avhopp och bråket i Sverigedemokraterna raderar i ett slag ut åratal av ansträngningar att visa att partiet är moget att sitta i en regering. Det påminner alla politiskt intresserade om bråk och maktkamper runt om i Sverigedemokraternas lokala organisationer. Den dag det blir aktuellt att diskutera ministerposter för Åkesson eller andra SD-toppar kan vi vara säkra på att den här veckan finns i bakhuvudet.

Och allt detta för ett vapen som ägs av några tusen jägare.

– SD är ett idealistiskt parti, sa Ebba Busch nyligen i en intervju med Dagens Nyheter.

Jag vet inte om idealistiskt är rätt ord.