För alla som kommer nära en skjutning eller sprängning är kraven på hårdare tag självklara.

Att det i många fall är barn som utför dåden gör ingen skillnad.

Vi ska inte heller undervärdera vinsten av att gripa och internera våldsverkare och kriminella.

”Inkapacitering”, som det heter på polisspråk, är effektivt. Det vill säga att gripa och placera kriminella våldsverkare bakom lås och bom, gärna med långa fängelsestraff, så att de inte kan begå fler brott. Inkapacitering har en väl dokumenterad effekt i form av minskad kriminalitet.

Men det gäller att bura in rätt personer.

Bura in rätt personer

Så länge som de som organiserar och beställer morden och sprängningarna går fria är det uppenbart att långa straff för utförarbarnen är rent nonsens för att stoppa sprängningarna och skjutningarna.

En enig profession har därför också vid det här laget dömt ut regeringens ambition att sänka myndighetsåldern som verkningslös.

Sju av nio experter i regeringens egen utredning står inte bakom sänkningen av straffmyndighetsåldern till 14 år av just detta skäl – det minskar inte brottsligheten.

I stället är två andra vägar både framkomliga och nödvändiga, enligt både polis och sociologisk profession.

En meningslös överkörning

Det handlar dels om att med kraftfulla insatser stoppa nyrekrytering av barn till gängen, dels om att lika kraftfullt förbättra samhällets stöd till de barn och föräldrar som behöver hjälp.

Det här är självklara kunskaper hos sociologer och inom den övriga professionen – något som regeringen dock tagit för vana att köra över.

Kanske vill justitieminister Gunnar Strömmer (M) med sin överkörning visa handlingskraft inför väljarna, även om sänkningen är meningslös.

Mer troligt är dock att Gunnar Strömmer fullföljer sina plikter gentemot samarbetspartiet Sverigedemokraterna. SD har länge krävt sänkt straffmyndighetsålder som ett led i försöken att dela upp landets invånare i ett ”vi” och ett ”de andra”.

Lära oss att hata barn

Det hela påminner om den syn på gatubarn som uppstått i delar av Bangladesh. Övergivna barn som försöker livnära sig på gatorna – mer än 200 000 barn bara i huvudstaden Dhaka – kallas i vissa offentliga dokument för ”gatufolk”. Ordet ”barn” är reserverat för de barn som lever i familjer och går i skolan.

Gatufolk ses inte som barn. Därmed avhumaniseras de som lever på gatan och avskiljs från det övriga samhället.

Vi är på väg att skapa en liknande uppdelning i Sverige.

Det är ju inte ”våra” barn som riskerar att buras in. Det är de andra, gatufolket – de som vi ska lära oss att hata.

I Bangladesh kämpar hjälporganisationer mot en hård verklighet.

– Den största utmaningen när barn just kommit till oss är att bryta isen. Vi leker lekar tillsammans och lyssnar på deras historier, säger Abu Hasan, chef för ett av Rädda Barnens aktivitetscenter i Dhaka.

– Barnen är ofta stressade och arga när de kommer hit, och att leka är ett bra sätt att hjälpa dem att öppna upp, prata och interagera med andra.

Viktigast är privat vinst

För svenska förhållanden skulle det kunna översättas till ett välkomnande, kärleksfullt HVB-hem.

Men i det konservativa Tidösverige har ju HVB-hemmen privatiserats för att ge ägarna största möjliga vinst – något som öppnat för de kriminella gängen att själva ta över HVB-hemmen och ännu lättare fostra de intagna barnen till lydiga redskap.

Att stänga denna möjlighet för de kriminella gängen skulle självklart ge större effekt mot våldet än att sänka straffmyndighetsåldern.

Högern väljer värsta vägen

Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) har dock tydligt sagt nej till varje förändring. Det är uppenbart för lukrativt för de privata bolag som styr branschen och som regeringen inte vill stöta sig med.

Justitieminister Gunnar Strömmer har en mycket lång väg att gå om han vill få ned dagens våldsvåg.

Polisen och professionen visar dock att det finns många verkningsfulla och bra vägar att gå.

Att sänka straffmyndighetsåldern är definitivt inte en av dessa vägar.