I SVT:s dystopi På armlängds avstånd är vårt sista hopp Henrik Schyffert
Jimmy Håkansson om SVT:s nya serie som blivit kuslig aktuell i pågående kulturdebatt med kulturminister Parisa Liljestrand (M).
“Här får ni inte stå och tigga”, säger polisen till Norrköpings symfoniorkester som framför Lars-Erik Larssons Pastoralsvit på gatan för Swishpengar.
En bit bort utsätter poeten Bob Hansson förbipasserande i parken för “tankar för dagen”-kåserier.
I kassan på Ica blippar teaterikonen Marie Göranzon fläskkarré. Hon hade hellre ställt upp Dödsdansen, men nu är det som det är. Lyckligtvis jobbar Peter Stormare i grönsaksdisken. Så det kunde ha varit värre.
“På armlängds avstånd” är en mockumentär där regissören Jimmy Olsson ikläder rollen som granskande reporter för att ta reda på vad som händer med kulturlivet när stipendierna tar slut, politikerna drar åt svångremmen och konsten inte längre får andrum.
Nedlagt departement
I detta framtidsscenario är kulturdepartementet nedlagt och införlivat i finansdepartementet.
Symfonikerna har kastats ut på gatan, public service gröpts ut med träslev och kvar av kultursverige är en kulturkanon av “Beck”-rullar och “Barnen i bullerbyn”-reboots.
När en arbetslös poet går till arbetsförmedlingen blir hon uppmuntrad att söka tjänsten meme lord på ett företag som vill förnya sitt varumärke, eller – om hon envisas med lyriken – åtminstone gå utbildningen “business for poets”.
Det minsta man kan begära av poesin är väl att den ska bära sig själv?
De få som har möjlighet att göra kultur jobbar på contentföretag. Här spelar Tuva Novotny chefen som bara vill ge publiken det de vill ha, under de förutsättningar som den svenska kulturkanon ger. Här ett episkt drama om krigskingen Karl XII med Benjamin Ingrosso i huvudrollen. Manus: Jockiboi
Visades på Göteborgs filmfestival
“På armlängds avstånd” premiärvisades på Göteborgs filmfestival dagen efter att vår kulturminister, Parisa Liljestrand, klev upp på scen för att kicka igång festivalen (trodde vi), men i stället sparkade svenskt kulturliv i skrevet.
Filmarbetare fick höra att de var skattefinansierade gnällspikar som bara ska ha och ha och på något vis var orsaken till olaglig ip-tv.
Det hade förstås varit klädsamt om kulturministern tog den diskussionen på det kulturpolitiska samtal som alltid hålls inför festivalen. Men där dök hon inte upp.
Kulturkriget rasar
När jag skriver det här rasar kulturkriget på sociala medier. Ministrar, tankesmeder, och MUF-ordföranden rycker ut till försvar för Liljestrand.
Äntligen tog någon bladet från munnen, med det brast fördämningarna och antibildningshögern fick tillfälle att ventilera sitt kulturhat en masse. Halleluja!
Det är just den här antiintellektuella strömning som är luften under “På armlängds avstånds” vingar.
Tidöregeringen har varit driftiga i nedmontering av allt från presstöd och public service till lokalteatrar och replokaler.
Kultur ska bära sig självt hälsar de mitt under pågående glidtackling.
Kusliga paralleller
Parallellerna med verkligheten är kusliga. Det är nästan så att jag skulle tro att Jimmy Olsson och kompani precis avslutat serien, eller kanske rent av livesänder den.
Att svenska filminstitutet tagits över av en gammal nazist, spelad av Magnus Krepper, som står och okynnesheilar under en intervju skulle framstå som pajigt vore det inte för att verkligheten blivit ännu pajigare.
Sista hoppet vilar på en motståndsrörelse som leds av Ann Petrén och Henrik Schyffert. Men när de samlas kan de inte komma överens.
En scenarbetare är trött på kulturelitens pretentiösa fasoner och menar att det är på tiden att de får en släng av sleven. En poet vill ha väpnad revolution och att alla oliktänkande ska skickas till Gulag, eller åtminstone skjutas.
Elis Monteverde Burrau försöker ena alla genom att be dem sjunga med i ”We shall overcome.”
Lämnar stort intryck
“På armlängds avstånd” är en miniserie som trots tre stycken femton minuter korta avsnitt lämnar ett stort intryck.
Även om det är en satir (eller “framtids-tv”, som Alexander Rybak – seriens mainstream-alibi – säger i introt) påminner det oroväckande mycket om de krympande förutsättningarna för kulturen i Sverige i dag.
Det här är en serie som många borde se. Men vi kan börja med Parisa Liljestrand och alla andra som kallar kulturarbete tiggeri.