David Eklind Kloo skriver en sympatisk krönika i Arbetet 20/12 om religiositet i bred bemärkelse, då han kommenterar Aktuellts debatt om Guds existens mellan Aftonbladets Eric Rosén och kyrkohistorikern Joel Halldorf strax innan jul.

Enligt honom finns det dimensioner av tillvaron där vi endast kan förundras: ”naturens storslagenhet, i musikens extas, i ensamhetens stillhet. I det genuina mötet med en annan människa.” I detta instämmer även jag. 

Däremot gör Eklind Kloo en ofullständig återgivning av mitt resonemang i Sändaren 12/12 när han skriver att ”religionens kraft”, enligt mig ”hänger på huruvida det finns ’historiska och förnuftiga skäl’ att tro på dess mysterier”. Detta samtidigt som han beskriver mig som en representant för en ”infantil kristendom”. 

För att föra ett vuxet religionssamtal krävs att man gör rättvisa åt den andres argument. Det jag syftade på i min artikel var frågan om Jesu fysiska uppståndelse hade ägt rum i historien, vilket rimligtvis är just en ja- eller-nej-fråga.

Med andra ord ligger det inom ramen för det ”dualistiskt rationella tänkandet” som David Eklind Kloo kritiserar – i en text som intressant nog ändå präglas av ett dualistiskt tänkande (hans förundran kontra den infantila ateismen eller kristendomen).

Grundbulten i kristen tro är Jesu uppståndelse

Som David Eklind Kloo säkert vet är grundbulten i kristen tro Jesu uppståndelse. I en av de tidigaste kristna texterna, 1 Korinthierbrevet, skriver Paulus att om Kristus inte har uppstått är den kristna tron ”meningslös”. Därmed är den historiska frågan avgörande för en kristen, varför jag välkomnar Eric Roséns uppmaning om att ta sanningsfrågorna på allvar.

Lika självklart är dock att döda inte kan uppstå av sig själva om utgångspunkten bara är naturen och ett slutet universum. Detta visste också de första kristna. Men de hävdade att den Gud som skapat naturen hade uppväckt Jesus.

Huruvida Gud existerar är inte en naturvetenskaplig fråga då det – liksom frågan om gott och ont, eller om människans inneboende värde eller om varifrån naturen kommer – berör metafysikens område.

Allt detta är därför levande materia bland filosofer och tänkare, och ligger utanför den enkla dualismen. 

Liksom en av de ledande Jesus-forskarna idag, N T Wright, menar jag att de inomvärldsliga förklaringarna som getts åt de historiska fakta vi har om vad som följde på Jesu död – begravningen, den tomma graven, de många påtagliga mötena med den uppståndne och den kristna kyrkans överraskande och kraftfulla framväxt – är otillfredsställande.

De kräver en förklaring utan dogmatiska låsningar till en naturalistisk världsbild. Detta samtidigt som vi får förundras över tillvarons mysterier. Jag ser fram emot ett fortsatt samtal om detta.

Jacob Rudenstrand Bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen

Svar direkt från David Eklind Kloo

Om den historiske Jesus inte uppstått från de döda så är den kristna tron meningslös, skriver Jacob Rudenstrand med hänvisning till aposteln Paulus. 

I en diskussion om denna ”ja-eller-nej-fråga” som Rudenstrand menar är ”avgörande för en kristen” – ”grundbulten i kristen tro” – skulle jag ställa mig på samma sida som Eric Rosén, vars ateism jag i mitt förra inlägg kallade infantil. 

Men det finns människor som inte tror att timmermannen från Nasaret först dog och sedan började att leva igen, men som ändå närmar sig Varats mysterium – det heliga – genom kristen tro. Precis som det finns människor som inte tror att Gud gav Moses två stentavlor på Sinai berg eller att ängeln Gabriel ord för ord förmedlade Koranen till Mohammed, men som ändå orienterar sig i tillvaron med hjälp av judiska eller muslimska praktiker. 

Människor för vilka myter har en kraft som är oavhängig deras koppling till historiska händelser. 

När Eric Rosén i det inlägg som startade denna debatt kallade all religion för desinformation osynliggjorde han alla dem som är religiösa, eller tror, på detta sätt. Det var för det jag kritiserade honom.

Och nu kallar alltså Rudenstrand deras tro meningslös.

David Eklind Kloo Författare till Den väg är bred – om att tro på Gud men tvivla på sig själv