Minnesord över Elisabeth Ohlson
Elisabeth Ohlson har gått bort. Emil Åkerö minns fotografen, kämpen och den tidigare Arbetet-medarbetaren.
2009 så blåste Johan, Lex och jag liv i Regnbågen, en förening för HBTQ-studenter vid Linköpings universitet, och bjöd in Elisabeth Ohlson för att föreläsa.
Hon hade väldigt mycket integritet och var bestämd med det blonda hårsvallet. Ett tag senare såg hon en bild på mig på Facebook, tagen i Berlin där jag står med ett paraply och näsan i en vinkel som tydligen påminde henne om Drottning Kristina.
Fotografen frågade mig om jag ville komma till Stockholm och fotas till utställningen King, Queen and Queer på Armémuseum. Bilden på mig som Drottning Kristina och min vän Jeanette som Ebba Sparre prydde såväl Stockholms tunnelbana som DN och SvD.
I mitt vardagsrum hänger bilden inramad, ständigt påminnande om Elisabeth.
Elisabeth Ohlsons betydelse är såklart större än mina minnen. När hon slog igenom med Ecce Homo 1998 var det ett genombrott inte bara för henne, utan för en konst som låter samkönat begär, könsöverskridande uttryck få ta plats och inte be om ursäkt.
Öppen med sin kristna tro
Elisabeth var också öppen med sin kristna tro, som lesbisk och hur hon sökte en plats i den kristna gemenskapen.
Temaveckan vi arrangerade var samma år som lagen om samkönade äktenskap kom. En seger för Elisabeth. Året innan hade hon ställt ut In hate we trust, som handlade om våld mot HBTQ-personer.
Verkliga händelser som bildsattes för att beskriva den verklighet som det innebär att tillhöra en minoritet.
Det var den utställningen som blev mitt första möte med Elisabeth, när jag intervjuade henne till min uppsats. I en av bilderna lyfte hon upp hur Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna, uttalade sig mot samkönade föräldrar.
Ordet och språket kan också vara en form av våldsutövning. Hennes bilder blev ett sätt att visa på effekterna av det som Hägglund sa.
Elisabeth Ohlson var en kämpe
På många sätt var Elisabeth en kämpe, och visade väldigt tydligt hur konst kan vara aktivism i sig själv. Och hon var så som sin konst, bad inte om ursäkt för sin rätt att existera, leva, vara kär och befinna sig i ett offentligt rum för att berätta historier som vanligtvis inte fick ta plats.
Något som är viktigt att komma ihåg är att Elisabeth inte var en provokatör i det att det var provokationen i sig hon var ute efter, utan berättandet.
Skicklig fotograf
En annan viktig aspekt är den tekniska skicklighet som ligger i hennes konst. Ljusarbetet hon använde som gör hennes bilder levande är inspirerad av den tenebrism som användes av 1500-tals konstnären Caravaggio. Med sin tekniska skicklighet kunde hon även komma nära många stora namn i porträttbilder.
I ett av hennes sista arbeten visade hon upp Vi som arbetar med våra kroppar. 33 arbetare som fick berätta om sina erfarenheter av hur kropp och klass hör ihop. Det sociala patoset gick som en röd tråd genom hennes liv, och nu finns hon inte längre.
Det är en sorg för den svenska konstscenen, men också för de sociala rörelser hon lyfte och lät ta plats.