Efter år av skandalrapportering om slavliknande villkor för krogpersonal, bärplockare och byggarbetare höjer regeringen nu trösklarna för arbetskraftsinvandrare har höjts rejält. Den som vill anställa från så kallat tredje land erbjuda 80 procent av medianlönen i Sverige.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard låter med anledning av detta, i alla fall vid första anblick, som vilken facktopp som helst. Hon argumenterar för att det orimliga i löner så låga som dryga 13 000 kronor i månaden och om hur arbetslösheten i Sverige är ett stort problem som faktiskt måste lösas. 

Stoppa all invandring

Och det är det ju. Migrationsministern har rätt i att den som kommer hit och tjänar långt under 20 000 kronor i månaden har mycket svårt att försörja sig. Men det är ju inte därför Moderaterna svängt i frågan om arbetskraftsinvandring, något som blir tydligt om man läser den debattartikel migrationsministern skrivit ihop med statsministern. 

Problemet är inte att människor utnyttjas. Snarare menar de två toppmoderaterna att asylinvandringen har varit för hög så nu måste all invandring stoppas, kosta vad det kosta vill. 

Och det kostar. Bland annat arbetsgivare i tjänstesektorn, i besöksnäringen och inom deras politiska gren Centerpartiet är rosenrasande. Ska politiker bestämma att man inte längre får lönedumpa genom att anställa människor från så kallat tredje land? Nej, nu. 

Högerlutande debatt

I en debatt i P1 Morgon får migrationsministern svidande kritik av Centerpartiets Jonny Cato för att föra en näringslivsfientlig politik. Det saknas arbetskraft och om ingen i Sverige är redo att ta jobben, varför inte hämta hit billigare löntagare? 

I en debatt så tydligt viktad åt höger är det ingen som lyfter det fullkomligt groteska i att människor från andra länder kommer till Sverige och, genom att erbjudas skitvillkor också dumpar svenska löntagares villkor. 

På en punkt har Jonny Cato rätt i radiodebatten: det vore önskvärt om arbetsmarknadens parter fick sätta lönenivåerna för sina respektive branscher. För Centerpartiet betyder det sänkta ingångslöner och arbetsgivaravgifter, helt i enlighet med arbetsgivarna. 

Ingen bryr sig om den svenska modellen

Det är klart arbetsgivarna är rosenrasande. Att inte längre kunna anställa på löjligt låga löner påverkar ju en del företag. Men i Sverige borde det vara självklart att kostnaderna för drägliga arbetsvillkor och löner ingår i en seriös affärsplan.

Men ingen säger emot. Företagen ska i grunden bestämma, säger Maria Malmer Stengård. Där säger hon att hon håller med Jonny Cato.

Balans i enlighet med den svenska modellen verkar dock helt ointressant för dem båda. Istället pratar migrationsministern om nödvändiga undantag. Vilka dessa blir återstår att se men vi kan nog anta att det kommer att röra sig om arbeten som man inte kan få någon svensk att ta. Men ingen frågar sig varför.

En besviken marknadsliberal Jonny Cato som med osäkra låglöneyrken vill öppna upp för arbetsgivare att anställa jättebilligt. En björntjänst, både för dem som arbetar i Sverige för alla dem som just nu står utanför arbetsmarknaden.

Jobben ska vara bra

Alla jobb är idag inte goda nog, så är det bara.

Men det tycker inte Centerpartiet. Cato tar inte strid med Moderaterna för att upprätthålla goda villkor. De strider inte heller för att stimulera svensk ekonomi eller svenskt näringsliv. Inte heller handlar det om att nå full sysselsättning. Det handlar om att upprätthålla arbetsgivarnas makt.

Och det är ju så klart inte sysselsättningsgraden Tidöregeringen oroar sig för. Om så var fallet skulle de presentera en aktiv arbetsmarknadspolitik. I stället skär de i de insatser som redan i dag visat sig vara otillräckliga och kallar dem för satsningar. 

En sak är dock glasklar: den borgerliga allians som byggde på lojalitet gentemot marknaden är som bortblåst. I stället tvingas Moderaterna föredra en annan linje. En linje som, för den som har koll, kan beskrivas som direkt avig Moderaternas tidigare idéer: Sverigedemokraternas. 

Bjud in bredare

Med Tidö är det inte längre den svenska modellen som gäller utan ut med packet-politik. Att göra skillnad på folk och folk är helt enkelt överordnat allt när Sverigedemokraterna sitter vid rodret. 

Att den som arbetar i Sverige bör kunna leva på sin lön, ha goda villkor och ha möjligt att utföra sina arbetsuppgifter under ett helt yrkesliv utan att ha sönder vare sig kropp eller psyke säger ingen. Löntagarperspektivet uteblir helt.

När frågan debatteras framöver vore det därför klädsamt om någon som faktiskt brydde sig om svensk arbetsmarknad fick en inbjudan.