”Skam handikappar dig, du gör dig själv mindre än du är. Fortfarande i dag, trots att jag talat inför så många människor, känner jag mig som en groda när jag går upp på en scen. Jag förstår inte varför folk köper min bok. Psykologiskt lider jag fortfarande av all mobbning och allt utanförskap som jag upplevt.”

Så säger den danske poeten Glenn Bech i en intervju med Kommunalarbetaren.

I våras kom hans hyllade och i hemlandet älskade diktmanifest Jag erkänner inte längre er auktoritet ut på svenska. Det är en rolig och ilsken uppgörelse med det danska klassamhället, grundad i egna erfarenheter.

När jag läser manifestet inser jag att den sätter fingret på något väsentligt: Att när ojämlikheten skenar och de ekonomiska klyftorna vidgats har samhället förlorat sin förmåga att tala om klasstillhörighet och klasspolitik.

Förlägen och förödmjukad

Samma känsla tycks ha styrt författarna Clive och Myra Hamilton. När de i sin bok The privileged few vill undersöka hur det västerländska etablissemangets samhälleliga fördelar egentligen uppstår hittar de en intressant faktor: skam.

Hälften av de unga vuxna i Australien som författarna talat med berättar att de skäms för var de vuxit upp, vilken skola de gått i eller vad deras föräldrar arbetar med.

Vuxna som intervjuats berättar om när de som barn insåg att de inte var som andra: Första gången någon talade illa om samhället de bodde i, skolan de gick i, lågstatusjobbet deras pappa hade.

Att tillhöra arbetarklassen har för många som paret Hamilton talat med kommit att kopplas till sociala situationer där man känner sig förlägen och förödmjukad. Men också avundsjuka och förakt.

De intervjuade australiensarna talar om hur stämningen på fester förändras, hur arbetsintervjuer går åt skogen när man talar om var man är uppvuxen eller vilken skola man gått i.

Skamkänslorna får människor längre ner på samhällsstegen att ljuga om vilka de är, var de kommer ifrån. Men skammen gör något annat också. Den bidrar till att människor – längs hela klasstegen – uppfattar att man måste se upp till och beundra dem som fötts rikt.

Och skammen återfinns inte alls bland de privilegierades självsäkra barn. De har fått lära sig – från krubban, via fritidsintressen och skolgång – att livet är lätt och att de har rätten på sin sida.

Det är alltså inte bara den ekonomiska politiken som säkrar elitens makt, argumenterar Clive och Myra Hamilton.

Slöddret ska veta sin plats

Rikedom ger privilegier. Man kan äta bättre man kan skicka sina barn till elitskolor, man kan kräva bättre sjuk- och hälsovård. Privilegier verkar ge rika människor rätt att ta för sig och fly från skatter. Privilegier verkar ge rika människor rätt att kontrollera politiken och kortsluta demokratin genom lobbyverksamhet och bidrag till politiker.

Men privilegierna i sig själva syftar till att upprätthålla sociala skillnader, menar paret Hamilton.
Skammen är det vapen som används för att vanligt folk ska övertygas om att elitprivilegier är något naturligt och oföränderligt. Och slöddret ska lära sig veta hut och veta sin plats.

Så här skriver Glenn Bech:

skammen är ett fängelse
alla har inte samma förutsättningar att
bli kvitt den
det är ett privilegium att kunna verbalisera och
förmedla sitt inre liv
det är ett privilegium att kunna göra sig förstådd
det är ett privilegium att göra sig hörd

”Utan solidaritet och bildning så är vi bara avskum. Det är läxan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin lärde arbetarklassens barn”, har den brittiske författaren Paul Mason skrivit.

För att riva skammens fängelse måste vi gemensamt återupptäcka ett språk som klargör att skammen handlar om hur samhället är beskaffat.

Ett språk som talar om klass, ett språk som en gång var ett mäktigt vapen i kampen för jämlikhet och värdighet.