Du förlorade hörseln på ena örat när du var barnskötare på en förskola i Vallentuna. Vad hände?

– Det var bullrigt vid lunchbordet och jag böjde mig fram för att höra ett barn. Bredvid oss står en pojke på en stol och tappar en tallrik som slår ner precis vid mitt öra. Efter det försvann hörseln på vänster öra.

En arbetsskada alltså?

– Nej, enligt Försäkringskassan går det inte att utesluta att hörseln försvann av andra orsaker. Det finns för lite forskning på området. Precis som många andra stötte jag på en vägg då jag hävdade att det är en arbetsskada.

Vad betydde händelsen för ditt fackliga engagemang?

– Jättemycket. Det handlar inte bara om mig, många i förskolans värld får sin hörsel försämrad på grund av buller. Det är kommunalarnas förbannelse att vi månar så mycket om de människor vi jobbar med att vi glömmer vår egen arbetsmiljö. Men mitt fackliga engagemang väcktes långt före hörselskadan.

Hur?

– Mamma var postkassörska och ordförande i Seko på sitt jobb. Jag såg upp till henne, hon tog fighter ingen annan vågade ta. Som nyanställd 18-åring blev jag chockad av att chefen kunde bete sig väldigt illa mot personalen. Jag ringde rektor och förvaltningschefer, började ifrågasätta. Innan jag ens fattade att det var fackliga frågor.

Och nu kan du bli invald i LO:s ledning. Hur ser du på att LO får en helt ny ledning där flera knappast är kändisar?

– Det är en väldig möjlighet. Arbetarrörelsen behöver en nystart. Vi som arbetarklass behöver tro på oss själva, stå på oss. Ingen annan kommer att driva våra frågor.